Annons

Annons

Annons

Annons

Gävle

Fem år sedan Marcus blev ihjälsparkad

Det är fem år sedan Marcus Gabrielsen sparkades ihjäl på Kungsgatan i Stockholm för att hans kompis sagt till några killar att de inte skulle kissa i en port.

Text: 

– Det känns som det var i går vi fick det där samtalet på morgonen, säger hans mamma Ewa-Britt Gabrielsen.

Två 19-åringar och en 20-åring dömdes i februari 2006 av Svea hovrätt till fyra års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död. I augusti 2008 hade de avtjänat sina straff. Skadeståndet till föräldrarna Ewa-Britt och Oddvar på 100 000 kronor ligger hos Kronofogden.

– Jag brukar få meddelanden ibland när de försöker få bort kravet, och det känns svårt. Pengarna i sig betyder absolut ingenting, men det är viktigt för sakens skull, för Marcus, att skulden ligger kvar, det är en del av deras straff.

Livet är ett annat än det var före den 5 maj 2005. Det finns ett tydligt före och efter.

Annons

– Det första året upptogs av rättegångarna och allt som följde med det. Först efter det började det sjunka in. Vi kunde sörja på ett annat sätt. Sen bara växte känslan av att det inte får bli tyst om våldet. Människor dör av slagen och sparkarna. Hur kan vi hålla frågan vid liv? tänkte vi.

Annons

Hon och Oddvar engagerade sig starkt i kampen mot gatuvåldet. De deltog i debatter, manifestationer och föreläste i skolor. För ett år sedan gick de med i RAV, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade, där Ewa-Britt sitter i styrelsen. De har också kämpat för en påminnelseplatta, inte en minnesplatta, vid Kungsgatan 4 i Stockholm där Marcus avslutade sitt 29-åriga liv. De har hela tiden fått nej från Stockholms politiker.

– Det handlar inte om en minnesplatta över Marcus utan en platta som ska påminna om det våld som skedde där. Men då säger Stockholms stad att det går inte för då skulle det bli plattor överallt i stan. Och då försöker jag få dem att förstå att då har vi ett fruktansvärt problem med våldet.

Hon pratar om sorgen som något ständigt närvarande, något att ständigt kämpa emot.

– Det är så mycket känslor som rivs upp inombords varje gång jag pratar om det, men det är värt allt. När vi har varit ute i skolorna och ser att ungdomarna tar åt sig på riktigt och att de på ett väldigt vuxet sätt tackar oss, då känns det att betyder något.

Hon har själv kämpat mot cancer och i november förlorade hon sin ständige medkämpe Oddvar i plötslig sjukdom. Ändå ser hon framåt.

– Många frågar hur jag orkar se glad ut. Men de vet inte att jag har väldigt många dagar då jag funderar på hur jag ska komma upp ur sängen. Jag måste övertala mig själv att kliva upp, klä på mig och äta. Men jag kan inte ta med mig det känslotillståndet till jobbet och till andra människor. Det blir ingen lycklig av.

Annons

Annons

Hon är bestämd i att vårda de ljusa minnena, även om det inte alltid är lätt.

– Men ändå, när jag tänker på Marcus, och nu även Oddvar, så finns det inget osagt, inget vi borde ha gjort. Vi har pratat om allt och levt nu och inte sen. Marcus hade ett fantastiskt liv. Det blev alldeles för kort, men det bandet kan jag inte backa.

I dag åker hon till Kungsgatan i Stockholm.

– Att åka ner till Kungsgatan den 5 maj känns nästan som ett måste. Som att jag är med honom där lite grann.

I dag har det gått fem år sedan Ewa-Britt Gabrielsens son Marcus blev offer för gatuvåldet.


Sofia Öhlander

sofia.ohlander@gd.se

Annons

Annons

Till toppen av sidan