Hon sveper in som en frisk vind i det stilla, grå skrivarrummet. Med sol i skinnet, rockig t-shirt och håret i täta flätor får hon rummet att skina upp och vakna till liv för en stund.

Hon slår sig ner lite bredbent i fåtöljen och lutar sig ivrigt framåt. Viftar med den fulla kaffekoppen samtidigt som orden flödar fram. Jag gör mig beredd att rycka ut med servetter om kaffet skvätter ur, men inte en droppe far överbord och snart har jag glömt min oro.

Erika märker inget. Hon har rörelsen i kroppen och är van att gestikulera när hon uttrycker sig. Hennes stora passion är att dansa och nu har hon kommit hem från sitt dansprojekt i Mocambique. I sex veckor har hon tränat en grupp gatubarn i Maputos slum. Resultatet blev en uppmärksammad musikvideo som visades på TV. Det blev också en lärorik resa på flera sätt.

– Barnen har så otroligt mycket dans i kroppen, säger Erika. Men de bor i slummen och äter bara en gång om dagen så jag började ge mina danselever mellanmål. Ryktet spred sig, från början var vi femton och mot slutet kom det 45 barn som ville dansa med oss.

Erika Sjöberg växte upp i Årsunda och har mellanlandat några dagar hos sina föräldrar. Snart bär det iväg mot nya dansstudier i London och sen tillbaka till Danssommarjobbet i Gävle. Drömmen är att åka till Afrika igen innan året är slut.

Hur hittade du dansen från början?

– Jag var ett rastlöst barn som hade svårt att sitta still. Jag pratade jämt, hade dålig koordinationsförmåga, var sen med att lära mig cykla och hade jättesvårt för matte. Då kom det precis en kultursatsning i Sandviken där alla ettor och tvåor skulle få dansa på gymnastiken. Jag minns det så väl när dansfröken kom in första gången. Ingrid Andersson var som en rödburrig uppenbarelse för mig! Vi skulle dansa med långa tygstycken och jag kom som i en annan värld. Jag fortsatte med dansen och efter ett tag gick det lättare med både matten och cyklingen också.

Vad gjorde du efter grundskolan?

– Efter musikalteaterprogrammet på Hammargymnasiet gick jag en ettårig dansyrkesförberedande kurs. Sen sökte jag till Balettakademin i Göteborg och kom in som en av tjugo bland ungefär 250 sökande! Men tyvärr blev det inte alls bra. Det ställdes hårda och orimliga krav där och min lärare tyckte att jag borde äta mindre.

Efter ett tag blev jag deppig. Jag mötte flera som hade ätstörningar och till slut bestämde jag mig för att det inte var värt det. Jag ville prestera för min egen skull, inte för någon annans skull, därför hoppade jag av.

Vad hände efter avhoppet från Balettakademin?

– Jag sökte till Stockholm i stället. Där var det intagningsprover i två veckor. Jag klarade det också men fick börja om från årskurs ett igen. Det var stor skillnad där, en helt annan stämning och mycket större frihet för individen.

Vad gjorde du efter studierna?

– När jag gick ut var jag ganska less igen. Det finns en hierarki som är extrem inom dansen och man måste höra till en viss skara för att få jobben. Jag flyttade hem till Gävle och blev danslärare på Ackes. Jag började också att samarbeta med Sofia Nohrstedt som är danskonsulent i Gävleborgs län. Vi gjorde hiphopfestivalen ”Xpand your Elements” på Spegeln och jag fick Landstinget Gävleborgs kulturstipendium 2010. Förra sommaren gjorde jag koreografin till Danssommarjobbet för gymnasiestudenter i årskurs två och det ska jag göra i sommar också.

Vad har du för mål med dansen?

– Jag har alltid stått med fötterna i två träsk. Den ena i den traditionella musikaldrömmen, att vara med i ”Cats”, ”Chicago” eller ”Cabaret”, riva av häftiga jazznummer i lösögonfransar och nätstumpor.

Med det andra benet söker jag efter mitt eget personliga dansjag. Det var ju dansen som räddade mig ur frustrationen när jag var liten.

Dans är så mycket stora känslor, både sorg och kärlek, så mycket mer än bara en kostym på en scen. Dansen helar och mitt sökande efter den själsliga dansen har jag gjort inom hiphopen. Det var den foten som tog mig till Afrika.

Hur kom du på att du skulle åka till Afrika och dansa?

– Jag åkte med familjen till Zimbabwe 1999 för att hälsa på min syster som jobbade med ett Sidaprojekt. Jag var femton och utseendefixerad som alla andra och det var jättenyttigt att se ett fattigt land där människors lycka inte är materiell. Trots allt elände upplevde jag en stor glädje hos många människor och blev förälskad i naturen, kulturen och den skönhet som fanns.

Jag minns så väl när jag såg några unga tjejer som dansade till en liten radio och ville så gärna dansa med dem. Men jag vågade inte. Jag tänkte att någon gång ska jag tillbaka och ge av mina egna erfarenheter.

I höstas flyttade min kompis till Mocambique och när jag pratade med henne kom drömmen tillbaka. Jag hade sökt ett dansjobb i London men åkte ur i sista gallringen och då bestämde jag mig. Jag gjorde en beskrivning av mitt projekt och sökte ekonomiskt bidrag från Konstnärsnämnden.

Vilken var den första känslan när du kom fram?

– Ljuset var helt underbart. Men jag träffade en kvinna på planet som frågade hur jag vågade resa ensam där det finns så mycket kriminalitet. Jag hade träningsbyxor med Balettakademins logga på mig och hon sa att jag borde vända dem ut och in annars skulle det lysa turist om mig. Jag gjorde som hon sa och fortsatte resa med byxorna ut och in.

Hur fick du ihop en dansgrupp?

– Jag hade fått tips om en kvinna som jobbar med ungdomsverksamhet i slummen. Hon samlade ihop femton barn åt mig. Vi fick tag i tre trummisar och lånade basketplanen.

Jag bjöd på mellanmål varje träning och ryktet spred sig. Barnen brukar bara få mat en gång om dagen och på slutet var det 45 barn som ville dansa.

Vad blev resultatet av ert dansprojekt?

– En musikvideo till hiphop-låten ”Babylon Game” med Mocsound som är kända i Mocambique. Filmen visades på deras musikkanal Music Box. Det är inte många som har råd att ha TV men de flesta känner någon som har en och då brukar man samlas i det skjulet och sitta framför en tjock-TV tillsammans. Det är rätt mysigt. Vi filmade i slumområdet Chamanchulo och låten handlar om klyftor och orättvisor.

Vad var jobbigast?

– Vissa dagar klarar man att hantera misären, men andra dagar är det riktigt jäkla jobbigt. Alla dessa barn och handikappade som lever på gatorna. Man skäms för att vara västerlänning.

Vad är du mest nöjd med efteråt?

– Att jag ha sett landet från insidan och träffat alla barnen och musikerna Jhalil och Sacer i deras verkliga vardagsliv. Det var helt underbart!

Min plan är att åka tillbaka och vidareutveckla dansprojektet och uppträda inför publik. Drömmen vore ett utbyte. Jag skulle vilja visa dem den svenska dansscenen och snön. De skulle få ett minne för livet.

Helen Granditsky
helen.granditsky@gd.se