En av de 429 filmer som visas på filmfestivalen i Göteborg just nu har potential att bli en klassiker. Det är ”Vårt behov av tröst” (”Our Need For Consolation”) som hade premiär i helgen.

Huvudrollen är Stellan Skarsgårds. Det är han som återger Stig Dagermans ord, sittande på en stol med ögonen rakt in i oss.

Om jag fick önska skulle den här 20-minutersfilmen visas varje nyårsdag i public service-TV. Det är en djupt drabbande, koncentrerat litet konstverk om livet och livets ansvar och om människan som medmänniska.

Filmen ger, genom dramatisering och dokumentära bilder, en blick från sidan, in i Dagermans liv och tvivel. Iscensättningen är konventionell – men samtidigt knivskarp, framför allt Stellan Skarsgårds läsning, som suveränt bär upp berättelsens dubbla lager.

Produktionen är ett flergenerationsprojekt. Regissör är Dan Levy Dagerman (dotterson till diktaren) och en av producenterna är Lo Dagerman (dotter till Stig Dagerman och Anita Björk). Filmen finns i både en svensk och en engelsk version.

På ett unikt vis kanaliserade Stig Dagerman rädslan och hopplösheten som följde i andra världskrigets spår. Han skrev i en rasande takt. Inom några få år kom han ut med fem romaner, en novellsamling, ett antal pjäser, dikter och satiriska dagsverser samt ett resereportage från Tyskland (Tysk höst) som blev en klassiker. Sedan blev det tyst. Det är i skrivkrampens skärseld han författar sin självbiografiska essä, ”Vårt behov av tröst” 1952.

– Jag jagar själv tröst som en jägare ett villebråd.

– Mitt liv är kort endast om jag placerar det på tideräkningens stupstock. Mina livsmöjligheter är begränsade endast om jag räknar antalet ord eller antalet böcker jag kommer att hinna prestera innan jag dör. Men vem ber mig räkna? Tid är ett falskt mått för liv.

Två år senare valde han att avsluta sitt liv.

Gunilla Kindstrand
gunilla.kindstrand@gd.se