Den dåvarande socialdemokratiska regeringens flyktingpolitik var i praktiken långt från de i teorin så vackra orden om solidaritet. Viljan att hjälpa var alltför liten.

När det dök upp fler och fler rapporter om att barn och ungdomar blev sjuka – apatiskt liggande, okontaktbara i sina sängar – av de trauman de varit med om och av ovissheten om framtiden i Sverige, möttes uppgifterna med misstro.

De avvisades, något som fick kritik från alla som faktiskt mötte barnen i verkligheten. Barnläkare, hjälporganisationer, kyrkan och den politiska oppositionen. I utskottet föreslog övriga fem partier att utskottet skulle ta ett initiativ för att barnen skulle få möjlighet att stanna.

Efter beslutet konstaterade dåvarande migrationsministern Barbro Holmberg, i dag som bekant landshövding i Gävleborgs län, ”Det var ett klokt beslut därför att ett annat beslut hade varit en humanitär katastrof, menar jag. Att ge apatiska barn per automatik ett uppehållstillstånd. Det hade lett till att ännu flera barn hade blivit sjuka”.

Hon jämförde med när man skrev om lagen så att självmordshandlingar skulle kunna leda till uppehållstillstånd och de fallen ökade från noll till 25 procent av asylärendena.

Med mindre förskönande omskrivning påstod med andra ord Barbro Holmberg att barnen, eller snarare deras föräldrar, ljög. De apatiska barnen fejkade.

Moderaternas Per Westerberg var också nöjd efter beslutet och sa att ”Utskottsinitiativet skulle ha lett till en orimlig rättsprocess, där tolkning av lag skulle tas över av läkare och psykologer”.

Nej, Barbro Holmberg var ingalunda ensam om sin skepsis. Och hon hade ju minsann forskning att falla tillbaka på.

Psykologen Marie Hessle var mellan 2004 och 2006 nationell samordnare för ”regeringens utredning om asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom”. Hon påstod ihärdigt att barnen inte var apatiska utan rentav uppe och sprang på nätterna. I stället var det föräldrarna som utnyttjade sina barn i ett cyniskt spel om att få uppehållstillstånd.

Regeringen och migrationsministern valde att göra råttan i pizzan-historian till politik.

Under senare år har det kommit fler och fler bevis för att de apatiska barnen, som var i sådant starkt behov av hjälp, utsattes för ytterligare kränkningar av Sverige.

Nyligen publicerade forskare vid Uppsala universitet och Karolinska institutet en studie om de apatiska flyktingbarnen. Det berättade Upsala Nya Tidning, UNT, häromdagen.

De apatiska flyktingbarn som forskarna undersökt visade sig ha förändrade halter i blodet av flera hormoner som har samband med långvarig stress.

”Förändrade halter av olika så kallade steroidhormoner är inte något som kan simuleras fram”, säger Jonas Bergquist, professor i analytisk kemi och neurokomi vid Uppsala universitet, till UNT.

Forskarna säger att studien förvisso är liten (elva barn i början av tonåren har undersökts) men att resultaten är så tydliga att de med säkerhet kan avvisa alla påståenden om att barnen simulerat sina symptom.

Det är ytterligare ett tungt argument mot de ansvariga som valde misstro före humanitet.

Sedan tidigare finns även andra undersökningar som omkullkastar påståenden om fullt friska barn med stor skådespelartalang.

För ett par år sedan presenterade en rad svenska barnläkare en omfattande studie av 29 apatiska barn. Även den studien avfärdade påståenden om simulering eller om att det skulle röra sig om att föräldrarna förgiftat barnen i syfte att få dem apatiska.

Lägg till detta att en av de läkare, psykiatrikern Thomas Jackson, som ingick i regeringens utredning om ”asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom” visat sig ha sympatier med Svenskarnas parti (före detta Nationalsocialistisk front), något som i allra högsta grad väcker befogade frågor om vilken agenda han hade med sitt deltagande i utredningen.

Jag har sagt det förr och kommer att säga det igen: de apatiska barnen förtjänar upprättelse och de vuxna som svek dem måste avkrävas ansvar och be om ursäkt.