Överallt där han kom ville Ryszard Kapuściński bli älskad. Efter att ha luffat sig runt genom tredje världen hade han på ålderns höst blivit en världsreporter och författare med kultstatus. Den enda journalist mig veterligen med fanclubs över hela världen. Men integritet brukar journalister anse vara sin viktigaste egenskap. Strax före sin död 2007 anar Kapuściński det värsta. Han avskyr och räds kritik men nu kommer den att komma. Kommunistpartiets arkiv har öppnats. En rörande scen mot slutet i Artur Domslowaskis biografi My Life visar hur Kapuściński för att visa sin sympati kommer till en boklansering av sin, för sitt samarbete med säkerhetstjänsten, kritiserade kollega Krzysztof Teodor Toeplitz. Strax därefter avlider Kapuściński och fyra månader senare kommer polska Newsweek med en närmast smädande, lång artikel om Polens populäraste författare sedan Joseph Conrad. Artikeln får genomslag på kultursidor över hela världen.

Den första biografin över Ryszard Kapuściński har debatterats flitigt på kultursidor i länder som England och Italien där Kapuściński alltsedan 80-talet varit en superstjärna. För att inte tala om i Polen där kollegan och forna beundraren Artur Domoslawskis bok gavs en mera passande titel ”Kapuiscinsky icke-fiktion”. Andra talande titlar skulle kunna vara ”Kritik”, ”Kill Your Idols” eller ”Slå in öppna dörrar”. Som en röd tråd löper kritiken. Kritiken är inte aggressiv eller osmaklig men konsekvent på alla plan. Främst ligger diskussionen i om vad som är journalistik? Anser man att new journalism, det vill säga reportage som skildrar skribentens upplevelser och vill dra subjektiviteten till sin spets så att den skildrar en form av allmängiltighet inte är journalistik då skrev inte Kapuściński journalistik. Snarare skönlitteratur i tradition med George Orwell eller en annan dyrkad machoman, äventyrare, historieberättare och ljugare Ernest Hemingway.

Kapuściński skarvade. Han bandade inte, tog inte alltid anteckningar men skildrade atmosfär, lukter stämningar med en närmast sensuell närvaro. Han ansåg att reportens fem viktigaste egenskaper är närvaro, att se, lyssna, empati och tänka. Från början historiker och hobbypoet vilket antagligen bidrog till språkkänslan liksom att hans reportage inspirerade av franska Annaelsskolan och i likhet med Bruce Chatwin blev som historiska essäer. En äventyrare som i brist på pengar stannade kvar och färdades bland vanliga människor och gav oss sina ögon. Kritik genom åren är att det var turistreportage. Jag tror att orsaken till varför hans reportage från ändå blev så populära berodde inte enbart på att de var välskrivna utan Västs samvete över kolonialismen. Kapuściński gjorde det som han menade att bara en reporter kan göra, skildrade en sida. I Kapuścińskis fall, folket och frihetskämparna mot kolonialmakten. I Angola var han beväpnad och delaktig på kubanernas och gerillans sida. Det spär på bilden av en macho äventyrare och leder till en annan genomgående kritik. Det som skulle kunnat vara bokens mest rafflande kapitel: Genomgången av partiarkivets fil.

Kapuściński var kommunistisk partimedlem 1951-1981 och frotterade sig med högt uppsatta medlemmar på ambassader världen över. Under täckmantel ”Poeten” lämnade han några gånger rapporter om situationen i länder han besökte. I Angola väntade han av hänsyn till gerillan med sitt reportage. I USA hjälpte vid tiden 400 journalister CIA, varav några Pulitzer vinnare. Att hjälpa sidan man sympatiserar med genom att vara tyst handlade inte om situationen med kalla kriget. Sånt sker i alla krig. Bra journalister har patos. Under till exempel 90-talet kom utrikesjournalister i Sarajevo överens om att vara tysta om insmuggling av vapen. Det viktiga är det som boken inte tar upp, att Kapuściński hade omdömet att inte ange specifika personer så att de skadades.

Författaren frågar sig ofta varför Kapuściński aldrig kom med kritik mot Stalinisimen. Kapuściński var uppväxt i fattiga polska gränsstaden Pinsk (idag Belarus i Vitryssland) under tysk och sovjetisk ockupation där alla visste om någon som deporterats till slavliknande arbetsläger som Gulag. Men som röster i boken understryker, för att tillhöra den lilla minoritet intellektuella som fick resa över hela världen var partimedlemskap ett måste. Öppen kritik mot systemet var inte att tänka på. Kapuściński fick däremot utlopp för kritik mot kommunism i reportage från totalitära stater. Särskilt i internationella genombrottet Kejsaren, skildringen från Haile Selassies hov som kritiseras i boken (och fick rastafaris i London att demonstrera) för att han kanske inte ens har intervjuat kejsarens tjänare. Antagligen gjorde han inte det för boken är snarare en modern version av Machiavellis Fursten. En kritik av tidens Polen mer än Etiopien.

Han log mot alla. Det var inte bara en överlevnadsmekanism. Här uppträder mellan raderna den mest befogade kritiken. En författare vill bli älskad men en journalists främsta uppgift är inte att vara till lags. Uppgiften är att tolka verkligheten. I den amerikanska upplagan av Shaernas Shah, om revolutionen i Iran, strök Kapuściński femton sidor om CIA’s närvaro. Jag blir besviken. Det var Kapuściński andra bok på engelska och chansen att den aldrig blivit utgiven och Kapuściński inte blivit den superstjärna han blev fanns. Å andra sidan kunde den blivit ännu mer hyllad om han hållit sig till polska versionen. Beskrivningar som ”hal” och ”bakslug” var antagligen delar av hans personlighet, egenskaper som krävs om man ska springa omkring med gerillan i Afrika och Latinamerika.

Samtidigt, vid tiden gick Kapuściński ur partiet och då skildrade för första gången hemlandet i reportage om varvsarbetarnas protester i Gdańsk och skrev den i mitt tycke extremt objektiva Imperiet om Sovjetunionens fall. Frågan man efter läsningen ställer sig är, var Kapuściński opportunist? Jag är inte så säker. Kapuściński var närmast besatt av utrikesreporterns viktigaste egenskaper: vara rätt i tiden, på rätt plats vid rätt tidpunkt och skildra historien vilket han utifrån sina förutsättningar gjorde.

Sällan har jag läst biografier där de kritiska rösterna är för många. Någon i boken säger att som litteratur kommer inte Kapuściński överleva 1900-talet. Närmast rättshaveristiskt återkommer författaren till en brittisk blurb där det står att Kapuściński skulle varit vän med Allende, Che Guevara och Lumumba. Förläggaren skrev blurben. När Kapuściński i en intervju ställdes mot väggen sa han att det ”bara” var Allende han har träffat. Här framträder reportern, en journalist ljuger inte om sånt här medan en författare mycket väl kunnat göra det ty mytomani tillhör yrket.

Kapuściński menade att hans sätt att använda detaljer, som är så viktigt i reportage, handlade om att styrka essensen. Han hade velat göra en triptyk om maktens mekanismer och i utkastet till det som efter Kejsaren, Shaen av Shahs skulle bli boken om Idi Amin, men lades åt sidan för Imperiet, skrev Kapuściński om hur han på julaftons morgon 1974 såg Idi Amin susa förbi i en landrover: ”He raced along, crossed a junction (in spite of a red light) and waved at someone (whom? There wasn’t a soul in sight). I could have sworn I heard his laughter, still loud as it faded into the distance.” Idi Amin var känd för att uppträda som ett glatt barn om morgonarna för att om kvällarna utbrista i raseriutbrott eller drabbas av depression. Givetvis har Kapuściński inte sett Idi Amin skratta, antagligen inte ens sett honom susa förbi i en landrover. Men chansen att Idi Amin skrattade på julaftons morgon är stor. Och hur mycket bättre skrivet är inte detta än om det skrivits av någon som gjort ett korrekt återgivet reportage och skrivit om en landrover han bara såg?

Kapuściński var mer av en författare än journalist. Han tillät sig brodera ut och tolka stämningar, skildra människor med psykologisk skärpa. Synen på afrikaner, latinamerikaner och hans orientalism är stundom föråldrad. Den följer kolonial västerländsk litteraturtradition sedan Kipling. Men politiskt var inte hans reportage dubiösa, jämför med 70-talets svenska reportageböcker. Kapuścińskis reportage gick oftast förtryckaren. Att förtrycket i tredje världen skildrades så bra berodde på förtrycket hemma i Polen. Reportagen blev en metafor för hemlandet. Hur skulle han annars publicerats där? Socialismen i tredje världen som han tog parti för var också av ett annat slag. I Chile var vänstermänniskor de som förföljdes, torterades och mördades. I Polen de som satt på bästa lägenheter, bil, kyl, frys och när nästa steg i kommunistisk kommersialism misslyckades, ransoneringskupongerna och ökat förtryck. När situationen i Polen och Sovjetunionen blev ohållbar valde Kapuściński att i likhet med sina reportage från övriga världen välja rätt sida. Folkets.

Cyril Hellman