– En kvinna hamnade i chock och bara skakade i flera dagar. Vi fick inte ha isär benen på henne. Det glömmer jag aldrig.

Ingrid Cerna berättar om en könsstympad kvinna från Somalia som hon träffade när hon jobbade på BB 1988. Förlossningen och tiden efter blev ett stort trauma för den nyblivna mamman.

Ingrid Cerna läste om könsstympning som 20-åring och blev intresserad av ämnet. När hon sedan läste till barnmorska gjorde hon, tillsammans med några kurskamrater, ett specialarbete om det.

Numera jobbar hon som barnmorska på förlossningen sedan 1994 och möter de könsstympade kvinnorna i sitt arbete. Ingrid Cerna har inte några exakta statistiksiffror men bedömer att av ungefär 2 000 kvinnor som blir förlösta under ett år är 80-90 från Somalia, Sudan och Eritrea.

Samtliga av de somaliska kvinnorna hon mött har varit könsstympade. I och med att flyktingströmmen från de afrikanska länderna ökar kommer Ingrid och hennes kollegor att få se fler och fler skurna kvinnor. Samma typ av stympning förekommer även i länder som Mali och Djibouti men till Sverige är det framför allt somalier som kommer.

Omföderskorna klarar många gånger av att föda utan att klippas upp men de som föder barn för första gången klipps nästan utan undantag.

– Inte ens inom sjukvården vet personalen hur de stympats och det har ju betydelse för hur man ska klippa. Efter förlossningen vill de flesta inte bli hopsydda igen men en del protesterar och ska absolut sys ihop. Men vi får bara sy ihop förlossningsskadorna.

Det finns flera olika varianter av könsstympning men bland annat i Somalia är den så kallade infibulationen, alltså en större omskärelse, vanligast.

– Hur stympningen är gjord och hur den går till beror på hur mycket pengar familjen har. En del får smärtlindring på sjukhus men det är vanligare att omskärerskor åker runt i byarna och skär utan bedövning med rakblad eller knivar.

Ingrid berättar att klitoris skärs bort liksom de inre blygdläpparna. För att inte sårkanterna ska läka ihop med varandra lägger omskärerskan in till exempel gräs i öppningen. Slemhinnan i de yttre blygdläpparna skrapas från all vävnad utom skinnet som fästs ihop som en brygga. Kvar blir bara en liten öppning vid slidmynningen. Eftersom urinröret är övertäckt rinner urinen i en kanal under den hopsydda bryggan. Ingrid ritar urinrörets mynning på ett papper.

– Det finns som två taggar i öppningen. Det är de som riktar strålen. När de här kvinnorna kissar kan de inte rikta strålen utan urinen skvätter omkring.

”Taggarnas” funktion med att rikta strålen försvinner.

De riktiga skräckexemplen på skador har Ingrid Cerna inte sett men hon vet att barn och unga flickor dör av blodförlust och infektioner vid stympningen, speciellt i länder där hygienen är bristfällig.

– De kvinnor som flyttar hit är friska kvinnor som har lite pengar tror jag. De som är illa skurna eller sydda vill ingen ha.

Ingrid brukar försöka prata med de könsstympade kvinnor hon möter i sitt arbete och fråga när ingreppet gjordes och hur det gick till. Oftast får hon svaret att kvinnan inte minns.

Ingrid skulle önska att fler inom vården hade bättre kunskaper om könsstympningen så de vet hur de ska bemöta sina patienter. Stympningen ställer till problem för personalen vid förlossningen men också vid gynekologiska undersökningar. Ingrid har själv fått rycka in när en kvinna inlagd på en annan avdelning behövde kateter, ett möjligt men mycket smärtsamt ingrepp för kvinnan.

Moniqa Swälas
moniqa.swalas@gd.se