De sätter fart direkt, de tre som Ann-Mari Anttila klätt i expanderande grått och som dansar fram sitt Quadrangular på Sandvikens Folkets hus vida scen. Från det mjuka blå öppnar man mot piskande rött, mellan och framför Lou T Lundqvists blödande björkstammar växer det musikljud som kan föda både tickande bomber och hoppfulla hjärtslag, ett bygge av tre och ett associativt solo.

Oupphörligen berättar detta om det som är distinkt och förvildat, klokt och förvillande. Hår långt som sjögräs, snabbhet mjuk som vårens videgrenar, händer som kniper som om ett vapen. De tre fredar rummet, de räknar högt och lyfter, lämnar och återvänder i ett kroppens och skeendets kretslopp där rörelseord blir till rörelsemeningar, rörelsestycken och kapitel. Det är oerhört sammansatt och oerhört spänstigt, dramatiskt och omedelbart, de tre dansarna som ett aldrig stillat flöde i det precisa ljuset.

Malin Rönnerman som den längtande, lidande, Susanne Svantesson som den snabba, stående och Linda Forsman som den som övervakar och överser – och knyter ihop.

Jag tror Quadrangular är ett alldeles eget land. Där vilar det som är kroppens styrka, minnets skörhet. På slutet går dansarna med händer fulla av funna skatter, av spegelglas, kanske till och med en display? Det riktas mot oss – söker oss mer än bländar. I skogen djup och med handen i marken.

Och på vägen intill kör långtradarna i natten.

Sanna Wikström
sanna.wikstrom@gd.se