Gävlebon Ciwan Haco är en superstjärna för den kurdiska diasporan världen över, men särskilt många kurder har inte hittat till Stadsparken under torsdagen. "Det är dyrt, kan du sänka priset" berättar Ciwan Haco att han fått som reaktion. "Då har han kontrat med: "Det kostar 350 inte 350 000!". Tältet är ändå välfyllt och Ciwan Haco säger att han tycker det är roligt att få spela för "så många svenskar" för en gångs skull.

Med sig har han ett solitt komp i form av Gävlemusikerna Rasmus Diamant på elbas och Petter Diamant på trummor. Var och en får även lägga varsitt solo. Lika genetiskt nära som de står som bröder, är deras samspel. Genomgående lutar Petter Diamants spel åt jazz, även om ett vanligt härligt fyrfyrakomp också får titta fram och ge en mer rockig känsla.

På Korg-keyboard återfinns Mahir Lazgin som gärna byter synthljud flera gånger under ett solo. Ett tag väljer han elgitarrsljud och det låter Daft Punk. En annan gång använder han pianoljudet som låter som "Ballade pour Adeline" - signaturmelodin till Trädgårdsdags.

Trumpetaren Joachim Tromark är den enda i bandet som står upp. Han spelar i början av showen på en slags svart melodica eller elektronisk flöjt som ser ut som en modern dammsugare. Ansiktsuttrycket är koncentrerat och jag sitter och funderar på hur han kunnat få denna orientaliska känsla. När han använder en av ljudinställningarna låter det som Stevie Wonders munspelande. Tillsammans med keyboardisten utför de två dueller och spelar samstämmigt. När han drar sina trumpetslingor blir det lite Balkan-feeling över det hela.

Ciwan Haco levererar med sin saz och ett plastglas rött vin. Rösten är stor och berör. Han väser, tar i och håller igen. Som ett fan sa innan spelningen: "Ciwans röst är som en kraftkälla". Mellansnacket är en blandning av svenska, norska, tyska och engelska.

Det går bara att föreställa sig hur viktig Ciwan Haco är för det hårt prövade kurdiska folket.

– Alla har vi en dröm. Jag har en dröm om ett land - Kurdistan som jag hoppas en dag få se, kanske. Vi kämpar mot idioter, säger Ciwan klurigt.

Han får med sig publiken på lalala-allsång. Mest minnesvärda spår är en där refrängen låter som "Johnny Johnny". Och melodin i det sjunde och avslutande spåret lever kvar ännu.

LÄS MER FRÅN BANGEN:

Lisa Lystam inför lördagens spelning på Bangen

Recension: Peter Asplund Big Band

Recension: Rigmor Gustafsson och Mattias von Wachenfeldt

Tips: Banga inte detta på Bangen

Nils Palmeby
026-15 95 53
nils.palmeby@mittmedia.se