GD kan nu exklusivt berätta om anläggningen på Gråberget.

– Att vi låg där var en försäkring för att Gävle skulle klara sig och att Gävle låg där gjorde att vi inte kunde bombas ut. Det var en symbios, säger Tofte Mårlind, före detta ställföreträdande bataljonschef Gråberget.

Gråberget ute på Norrlandet är i dag ett idylliskt besöksmål med vacker utsikt över Gävlebukten. Men under flera decennier var området hemligt och strikt förbjudet för obehöriga. I dag ser man ytliga rester av den en gång mäktiga bergsanläggningen som vid åren runt millennieskiftet tömdes på sitt innehåll, ingångarna stängdes och grävdes igen. Där de stora kanonpjäserna låg syns i dag bara märkliga cirklar ute i skogen. Gångar och rum är förmodligen vattenfyllda nu. Lite finns berättat om vad som skedde under klipporna på Gråberget. Därför går Gefle Dagblad på djupet för att ta reda på vad som en gång hände i berget mellan Bönan och Utvalnäs.

Majoren Tofte Mårlind var ställföreträdande bataljonschef för spärrbataljon Gävle. Han och drygt 971 man varav cirka fyrahundra förlagda i Gråberget skulle hindra det stora anfallet man fruktade från Sovjetunionen.

– Chefen för Norrlands kustartilleri hade en idé om att varje bataljon eller förband i försvarsområdet från Gävle upp till Luleå skulle ha en stamofficer som skulle kunna varenda detalj. Jag blev då tilldelad Gävlebataljonen. Jag läste in krigsplanen på hundratals sidor för berget och jag kunde nog varje sida utantill, säger Tofte Mårlind.

Efter andra världskrigets slut och kalla krigets inledning uppstod behovet av en välskyddad svensk kust. Man fruktade att en angripare ville ta Sverige sjövägen. Öst- och västblocken laddade för storkrig. På gränsen mellan supermakterna låg neutrala Sverige rustat till tänderna. Längs med de svenska kusterna byggde man upp försvarsanläggningar som skulle hindra fienden från att skeppa i land soldater och utrustning.

Det man idag ser ute vid klipphällarna på Gråberget är olika typer av igensatta bunkrar som ingick i Spärrbataljon Gävle. Längre in i skogen låg de fyra tunga pjäserna väl skyddade från insyn. Det var 15,2 cm kaliber modell m/98 E-50, som kunde sänka ett angripande fartyg på 12 000 meter. Gråberget bestod inte bara av en utan två separata anläggningar. De låg i varandras närhet och benämndes GE1 och GE2. De låg på varsin sida av villan vid Grubban. GE1 var bataljonsstaben och det tunga batteriets plats.

De kompletterades med ytterligare en anläggning som hette GE3 i Furuvik. GE3 är i dag öppen för visning för allmänheten genom Furuviksparken. GE2 och GE3 var äldre och mindre anläggningar och var beväpnade med de mindre 7,5 cm kanonerna av modell 1905 . De skulle skjuta på de fartyg som det tunga batteriet inte lyckats sänka längre ut.

Det fanns mindre mätstationer och spaningsanläggningar på Limön och på ytterligare några öar i Gävlebukten. De kompletterades med mindre installationer längs med Gävlebuktens kustlinje. Tillsammans skulle de göra det omöjligt för en fiende att inta Gävle och den mycket strategiska hamn som Gävle var. Förutom kanoner så fanns även minlinjer. Minlinjerna styrdes från en station på Granudden. De låg på havsbotten och kunde lösas ut från land om ett obehörigt fartyg passerade.

– I inledningen av ett krig landsätter fienden styrkor på en öppen strand för att upprätta ett brohuvud som man kallar det. Sen vill man fort ta en stor hamn i närheten och säkra den. Den försvarande sidan som har hamnen vill ju spränga den eller se till att fienden inte kommer dit, säger Tofte Mårlind.

Gävles närhet till både Stockholm och malmfälten och den utbyggda infrastrukturen gjorde Gävle hamn till ett eftertraktat byte vid ett krig.

– Jag skulle säga att Gråberget var den viktigaste anläggningen längs norrlandskusten. Gävle betraktades som den viktigaste staden. En fientlig landstigningsstyrka skulle få väldigt stora förluster, säger Tofte Mårlind.

Längs med kusten fanns liknande anläggningar som i Gävle. Bland annat på Storholmen utanför Sundsvall, Hemsön utanför Härnösand och på öarna i Norra Kvarken. Anläggningarna var kända av Sovjet räknade man med, men någon större betydelse hade inte det för hur man planerade användandet av Gråberget eftersom dess försvar var så avancerat.

– Vi skyddade Gävle och Gävle skyddade oss. Släppte man en atombomb på oss skulle även Gävle hamn förstöras. Det ville man ju inte. Fienden vill komma till en oförstörd hamn, säger Tofte Mårlind.

Anläggningen var byggd för att klara ett kärnvapenkrig även om en direktträff på taket skulle förinta hela anläggningen. Men eftersom Gävle låg så nära räknade man med att fienden inte skulle sätta in kärnvapen med tanke på hamnens betydelse.

Bergets uthållighet var stor. Mat, reservdelar och ammunition fanns i mängder.

– Den var toppmodern. Vi kunde klara oss hur länge som helst. Så länge fienden inte klättrade på vår rygg, säger Tofte Mårlind.

Hur slogs ni ut?

– En trojansk häst var det absolut farligaste. Alltså att en av våra egna skulle förråda oss och jobba för fienden. Han skulle kunna placera en sprängladdning inne i ledningscentralen till exempel. Ett annat allvarligt hot var Spetznas (Sovjets fruktade sabotageförband, red anm.). De kunde smyga sig på, svetsa ett hål och kasta in giftgas, säger han.

För att upptäcka inkräktare hade patrullerande vakter dygnet runt och det sattes upp mängder med larmminor som utlöstes om någon passerade.

Men man förberedde sig trots allt på det värsta.

– På hemliga kartor fanns utsatta krigsgravar. Det övade man inte av etiska skäl men det fanns ängar färdiga att användas som krigsgravar. Det skulle inte gå att ha liken liggande, då börjar det lukta, säger Tofte Mårlind.

Hur var livet i berget?

Trots att berget saknade fönster och låg djupt insprängt upplevde manskapet stället som tryggt, varmt och skönt. Det var väldigt viktigt att luftfuktigheten hölls rätt, annars kunde man må väldigt dåligt.

Bergrummet hade en större huvudingång, ett så kallat inslag. Längs en korridor kom sedan en ytterligare dörr - Gråbergets egentliga entré, en väldigt tjock ståldörr i 90 graders vinkel på sidan längs med ytterkorridoren. Ytterkorridoren var konstruerad för att klara av tryckvågen från en atombomb. Tryckvågen skulle gå in och studsa i korridorens slut och slungas tillbaka och neutralisera sig själv, utan att den tog sig in i berget.

Ytterligare ett hundratal meter in i berget låg anläggningens hjärta. Kök, matsal och ledningscentral. Lite längre in fanns en korsande korridor som gick parallellt med kustlinjen som var drygt 200 meter lång. Längs med den låg mängder av logement där manskapet bodde. Toaletter och tvättrum fanns på lite olika ställen. Ungefär 300 personer skulle kunna leva och bo i berget. Via olika tunnlar och korridorer nådde man de fyra pjäserna som var utspridda med några hundra meters mellanrum. Det fanns även luftvärnspjäser som skulle skydda Gråberget från flyganfall. Utanför vaktade närförsvarssoldater med kulsprutor och granatgevär. Tillsammans gjorde det Gråberget mycket svårintaglig.

– Inne i berget var det varmt och skönt. Egna dieselaggregat skulle förse anläggningen med värme och ström även om elnätet utanför slogs ut, säger Tofte Mårlind.

Väggarna inne var betonggrå till färgen och möblerna var konstruerade utan textil för att inte kunna fatta eld lätt. Med jämna mellanrum genomförde man krigsförbandsövningar för att testa anläggningen och öva personalen som bestod av tidigare värnpliktiga som krigsplacerats på Gråberget. Sista gången som berget bemannades för en stor krigsförbandsövning var 1984. Allt eftersom den tekniska utvecklingen fortskred tappade berget sin betydelse. Fram till 1997 hölls berget rustat och redo att användas.

– Jag tycker det är ett riktigt beslut att lägga ner. På den tiden ansåg man att fienden skulle komma över i stora mängde av fartyg. Men med dagens situation med flygets utveckling är det som att skjuta på en sittande fågel. En landstigningsflotta bekämpas nu väldigt effektivt innan den har hunnit i land. Det är så farligt att utföra en sådan operation att det inte är någon som tror att det någonsin kommer att göras igen. Så hela invasionstanken över havet är död i hela världen vill jag påstå. Därför finns det inget behov av det traditionella kustartilleriet med fasta befästningar längre. Så det var rätt att stänga men då var det rätt att bygga det, säger Tofte Mårlind.

Har du tjänstgjort i Spärrbataljon Gävle eller Gråberget, eller besökt anläggningen när den var i bruk och har bilder både inifrån eller utanpå befästningarna som de såg ut när de var i bruk? Kontakta i så fall Gefle Dagblad.

Erik Engelro
026-15 96 49
erik.engelro@mittmedia.se