Den ultimata groupien! Ordet lanserades som en mindre egofixerad version av selfien, ett gruppfotografi som visar kollektivet i stället för individen och hens plutmun.

För groupie kan Pavel Matveyevs konstverk i Bergby Centralskola kallas. ”257 skolkamrater på Bergby skola” består av 257 fotografier på elever från skolan, som har bearbetats av konstnären, gjorts transparenta, nästan spöklikt vita, och sedan lagts i lager på lager till ett nytt ansikte framträder. Den nya bilden visar alla och ingen. Ingen känner igen sig helt i bilden – men ingen känner sig heller främmande inför den.

Missa inte de senaste recensionerna och krönikorna från GD Kultur. Ladda ner Gefle Dagblads nya app här, till Iphone eller till Android!

När den invigdes under onsdagen kändes det som om alla dessa 257 elever samlats i den lilla sal där fotografiet hänger. Rummet var så fullt av elever att många fick kika in genom fönster. Efteråt fick de med sig varsitt vykort av verket som ett minne.

Pavel Matveyev säger att han först brottades med vad offentlig konst innebär och kom fram till att han inte ville göra en skulptur. Inte ett klassiskt monument. Men ett monument kan dock se ut på många sätt.

– Ett fotografi kan också vara ett monument. Det här är ett monument för alla som bor i Hamrångebygden.

Pavel Matveyev har själv inte som barn mött den svenska traditionen av skolfoton.

Vi satt i timmar och bläddrade i skolkatalogerna, gick igenom klass för klass. Vem var fin och vem var det inte? Vem var populär och vem var inte omtyckt? I bakhuvudet gnagde nog tanken hos många av oss att vi inte skulle hamna på den exklusiva listan med skolans snyggaste och mest populära.

I skolkatalogerna finns rangordningen och popularitetens hierarki som en del av strukturen, med mobbingen som en skugga som anas i bakgrunden.

I Pavel Matveyevs verk går det dock inte att urskilja de populära från de utstötta. Alla ryms i bilden på lika villkor.

Ansiktet är suddigt, drömskt. Som att se någon genom ett lager av is. Medan dessa barn åldras kommer detta porträtt att vara intakt. Ett evigt barn.

Jag tänker på mina egna skolkamrater och hur många av deras ansikten som håller på att försvinna i det förflutnas dimmor för mig. De som en gång i tiden var så välbekanta, nu utan skarpa konturer. Till slut kommer de alla att se ut som detta ansikte i konstverket. En suddig gestalt där den ena inte längre går att skilja från den andra i minnet.

*

Läs mer: Hitta alla artiklar från Kultur här

Läs mer: Missa inte det senaste – följ GD Kultur på Facebook

Kristian Ekenberg
026-15 96 50
kristian.ekenberg@mittmedia.se