Platsen för mötet med Sturm Café borde ha varit en industriell miljö av något slag. Ett ställe som känns tyskt och rått. Tyvärr har Gävle inga sådana krogar - det skulle vara någon av Lidl-filialerna möjligtvis. Eller en renodlad industri. Gevalia kanske?

Platsen de väljer blir Church Street Saloon, där grabbarna hängt mycket i sina dagar. Jonatan Löfstedt introducerar sig som Jonte. Han är sångaren i Sturm Café, men är lika delaktig i musikskapandet som sin kollega. Jonatan jobbar som tågkonduktör och är den enda av medlemmarna som bor kvar i Gävle. Kroppsbyggnaden är massiv, det märks att han har gymmat mycket i sina dagar.

Gustav Jansson är den som brukar föra bandets talan. I Sturm Cafés alter egon är han managern och Jonatan grovjobbaren. Gustav ser ut som en stilig herre från förr. Han är klädd i lång rock, mörk kostym (det har han jämt). På jobbet som chef för Nettbuss i Lund (företaget som även trafikerar Stadsbussarna i Gävle) kallas han för Don Gustavo. Och när vi är ute på krogen i Gävle denna lördag kommer en kille fram och frågar om han är från Neapel, underförstått att han ser ut som en maffiaboss.

Sturm Café ger sällan intervjuer. Och när de görs, är det i regel ena medlemmen Gustav som svarar för gruppen. Men nu sitter de äntligen här båda två - livs levande. Med är också kompisen Alex, som följt dem sedan de första stegen i början på millenniet.

Senast det var en artikel i GD av större format var i december 2006. Ofta blev fokus på att bandet sjöng argt på tyska - vilket mellan raderna ansågs misstänksamt. Och det var inte bara tidningarna som kom med misstänkliggörande.

Jonatan och Gustav känner varandra sedan fem års ålder då de gick hos samma dagmamma på Söder. Däromkring växte även Gustav Jansson upp - med pappa Sonny Jansson från punkpionjärerna P.F Commando som far. Jonatan växte upp i Hamrånge, även han med en känd pappa, åtminstone i judosammanhang.

Någonstans kring slutet av 90-talet började de botanisera i pappa Sonnys vinylsamling och fastnade för grupper som DAF (Deutsche Amerikanische Freundschaft) och Cabaret Voltaire. I kombination med en massiv konsumtion av zombie- och skräckfilms-vhs:er, som de hyrde på det som heter Filmkedjan på Söder i dag, föddes embryot till duon Sturm Café.

Gustav och Jonatan tillhörde den sista generationen som upptäckte musik via fysiska skivor. Det här var precis i brytpunkten då nedladdningen började komma stort. Men utan internet hade antagligen inte Sturm Café blivit så stora som de blev inom sin nisch.

Genren de hade snöat in på kallas ebm - electronic body music, body synth eller bara body. Old school ebm om man är petig. Då, i början av millennieskiftet var genren inte alls särskilt häftig. I synthkretsar gällde underkategorier som future pop med VNV Nation i spetsen. Men tillsammans med grupper som Spetsnaz och Dupont - kom en ny våg av svensk ebm. Och i spetsen, två tonåringar från Gävle.

I Gävle spelade de bland annat på klubben Absynth, på dåvarande Nivå, nuvarande Allstar, som 17-åringar. Gaget var en back Pepsi, eftersom de var minderåriga.

I sena tonåren fick de spela i östra Tyskland - ett ebm-mecka på den tiden. Och schablonbilden av den huvudsakligen manliga publiken stämde ganska bra.

– Arrangörerna skapade en myt om att Östtyskland var the shit som vi och många andra köpte. Alla i publiken vi träffade var två meter långa och en och halv meter breda muskelkillar, som jobbade på varv, fabrik och verkstad. De frågade vad vi gjorde. Vi var båda akademiker som pluggade på Högskolan i Gävle. Men vi framhöll inte det så mycket, säger Gustav med ett skratt.

– Man kommer dit som halvfjunig 18-åring och möter tyskar som tar musiken på superallvar - liv och död. Ebm var en livsstil, berättar Jonatan.

15 år senare har ebm blivit kreddigt. Går du ut på en synthklubb i Stockholm 2016 är ebm den härskande genren. 80-talsartisten Paul Reins dotter Rein är hajpad som bara den med sin nya ep, även utanför synth-kretsar. Också i technovärlden tycks ebm ha fått en förhöjd status. Det görs remixer med mera.

Sturm Café har ändrat sound något på fjolårets comebackskiva "Europa!" mot den tidigare och första skivan "So Seehlich, So Schön" från 2005. Jonatan använder rösten mer dynamiskt. Men man ska känna igen sitt Sturm Café, det ska vara analogt, spontant och med tyska texter, fast uppfräschat.

– Vi ska behålla kärnan, men kan byta ut ljud så folk inte blir trötta. Det är det som är utmaningen, säger Jonatan.

Jag langar fram den senaste skivan "Europa!" som släpptes i mars 2015. Här finns några av deras allra mest kända låtar med som "Koka-Kola Freihet", "Die Löwe Ist Zurück" och "Scheissnormal". Låtar producerade så långt tillbaka som 2008. Men det finns även flera nya spår.

Några röda trådar i Sturm Cafés konstnärliga uttryck återkommer. Inte minst att många av låtarna har historiska teman. "1632" handlar om slaget vid Lützen. Något de tänker utnyttja när de spelar i Lepizig i östra Tyskland 6 november. Där finns till och med en speciell öl med Gustav II Adolfs ansikte på. Låten "Anckarström" om Gustav III:s mördare är också klar att släppas. Passande nog, då vi sitter hundra meter från Gävle Slott, där Gustav III öppnade riksdagen 1792. Låten är en Commodore 64-doftande historia som inte kommer göra något Sturm Café-fan besviken. Kompisen Alex skojar om att Sturm Café är synthens Sabaton på grund av deras historievurm.

En annan röd tråd är den politiska. Ta "Koka-Kola Freihet" - Coca-cola-frihet eller "Kaufkraft" från senaste albumet, "Köpkraft". Och de många samplade citaten på "Europa!" som alla är hämtade från den österrikiska ungdomsfilmen "Die Erben" från 1982. En film om två unga killar med skilda klassbakgrunder som sugs in i ett nynazistiskt parti. Filmen är full av sex och våld. "Europa!" inleds med samplingen: "Es lebe das ewige und freie Europa!" - leve det eviga och fria Europa. En mångbottnad fras som kan tolkas lite som man vill. Rätt i tiden känns den i alla fall. Vi kan slå fast att Sturm Café tycks vara en samhällsintresserad grupp. Jonatan utvecklar resonemanget kring "Koka-Kola Freiheit".

– Det är en tydlig observation av den tidsåder vi befinner oss i skulle jag vilja säga. Coca cola-imperialismen förblindar män och kvinnor att tro vad som helst.

En tredje möjlig röd tråd, som märks ännu mer övertydligt i sidoprojektet Kommando XY (XY är de manliga kromosomerna) är den om manlighet. Kommando XY består av Gustav och Jonatans barndomskompis från Hamrånge: Jocke Mohlund. Deras två album heter "Gästrikland" och "From Gävle With Love" (omslaget pryds av en dildo). Musikaliskt påminner XY om Sturm Café, men texterna är på svenska och handlar om att lyfta skrot, umgås män emellan, om epa-raggare med mera. Det är en betraktelse av att vara man i Gävle, där Eddie Meduza möter Nitzer Ebb. De gjorde även hockeyhyllningen "Brynäs IF" som måste vara den tyngsta sportlåten som gjorts.

Spelningarna under årens lopp har varierat i intensitet. Först de senaste åren har de kommit i gång på allvar igen. I höstas spelade de på Body Fest på Nalen i Stockholm som första band ut, i en fullsmockad sal. Arrangören ville att folk skulle komma tidigt. Därför fick Sturm Café spela först.

Electronic Summer i Göteborg gjorde de också samt spelade för första gången utanför Europa i Mexiko, för 1 500 personer.

– Vi fick skriva autografer i två timmar innan showen. Folk sa att de följt oss i tio år. Till och med hembrända cd-skivor fick vi signera, skrattar Gustav.

Sydamerika besöks åter senare i augusti. Via de två spelningarna i Mexico City lyckades de få kontakt med fans i Peru, där Sturm Café spelar i augusti i huvudstaden Lima.

Framöver väntar även shower i Leipzig i november och Köln i september. Det är roddigt att få ihop spelningar då Jonatan jobbar helger varannan vecka. Tyskarna vill gärna boka spelningar ett år i förtid.

– Man vet ju knappt om man lever då - finns jorden kvar då? konstaterar Gustav Jansson med ett fniss.

Vi kommer få höra mer av Sturm Café framöver - var så säker. Men en spelning i Gävle? Det har gått nio år sedan den senaste på Sjömanskyrkan. De är båda osäkra på om det kommer ske igen.

– Never! Problemet är att Gävlepubliken inte förstår genren, suckar Jonatan.

– När vi spelat i Gävle har det varit mycket fritidsgårds-evenemangs-stuket. Man förväntas spela gratis och blir inte mottagen på ett bra sätt. Mest polarna har varit där. Vill vi spela för dem kan vi göra det i ett garage lika gärna. Men skulle det bli ett intressant evenemang så varför inte? Jag vet inte om det bor några synthare kvar i Gävle längre bara, säger Gustav.

Man blir inte profet i sin egen hemstad?

– Det är som Jesus sade, det går inte, slår Jonatan fast.

Nils Palmeby
026-15 95 53
nils.palmeby@mittmedia.se