Tänk om någon sagt före valet: MP-språkröret Gustav Fridolin kommer att sitta i en regering som säljer ut brunkolet, behåller alla kärnkraftsreaktorer, knyter Sverige närmare Nato - och röstar igenom ny flyktingpolitik tillsammans med Sverigedemokraterna.

Nej, ingen hade trott det då. Det absurda påståendet skulle ha uppfattats som en ren oförskämdhet.

Nu är det verklighet.

För första gången i Sveriges historia sitter Miljöpartiet i regering. Det märks knappast.

Miljöpartiet hade ett antal vallöften 2014. Minst två kärnkraftsreaktorer skulle stängas före 2018. Motorvägen Förbifarten skulle stoppas. Bromma flygplats skulle stängas. Och allt detta skulle de göra i en regering tillsammans med S.

Men ett vallöfte gjorde språkröret Gustav Fridolin till sin alldeles personliga käpphäst. Statligt ägda Vattenfall ville börja bryta brunkol i Tyskland. Med Miljöpartiet i regeringen skulle brytningen stoppas. Brunkolet skulle stanna kvar i marken.

Detta lanserades som "det första och viktigast beslut en ny regering bör fatta". Vart han kom i valrörelsen visade han upp en kolbit, för att betona sitt huvudbudskap.

Det finns väl ingen fråga väljarna minns så mycket från MP:s valrörelse som brunkolet. Naturligtvis var det många som röstade på partiet just på grund av den frågan.

Vi hoppar framåt till den senaste veckan. Vattenfall ska sälja gruvorna till ett annat företag som ska bryta kolet. Regeringen, även MP, har godkänt planerna.

MP:s nyblivna språkrör Isabella Lövin hävdade i helgen att det bara fanns två alternativ: Vattenfall bryter kolet själva, eller säljer till någon annan som gör det. Hon försvarar beslutet. Men Fridolin drev ju i valrörelsen just ett tredje alternativ, nämligen att kolet skulle behållas orört och inga gruvor alls starta.

Ibland händer så oförutsägbara saker att man måste frångå även sina största vallöften. Men det enda som förändrats här, jämfört med valet, är att det bolag som nu ska bryta kolet har skumma kopplingar till brevlådeföretag i skatteparadis.

Före valet fanns tvivel på att det gamla enfrågepartiet MP verkligen skulle klara regerandet, med allt ansvar och kompromissande som krävs. Kanske skulle de visa sig för ostyriga?

Oron visade sig helt ogrundad. MP har skött regeringsansvaret till den milda grad att de helt utraderat sin egen politik.

Man hade kunnat tänka sig att Miljöpartiet kunde ha sagt i regeringsförhandlingarna med S: Vi har gått med på er flyktingpolitik. Men minst ett av våra vallöften inom miljö måste vi få igenom. Ni kan själva välja om det ska bli Bromma, brunkolet eller Förbifarten.

Men nej, så gjorde de inte. MP verkar ha lagt sig på varenda punkt. Två tunga MP-profiler och tidigare språkrör skrev i maj att "vi kan inte finna något exempel på någon grön framgång som betytt en eftergift från S av samma principiella vikt som gröna bakslag".

MP har visat sig vara en drömparter för S. Men vad kommer väljarna att tycka? Finns Miljöpartiet kvar i riksdagen efter nästa val?

Nu ligger Fridolin sist av alla Sveriges partiledare vad gäller förtroende. Än värre är att han skadar tilltron till politiker överhuvudtaget, när han lovar så mycket som sedan inte blir av.

Men han kan minimera skadan för sitt parti, och för svensk demokrati, om han avgår. Det gjorde Olof Johansson (C) efter beslutet om Öresundsbron, förra gången någon svensk politiker varit så förknippad med en enda fråga. Johansson höll fast vid sin övertygelse.

Eller stämmer det som många väljare nu misstänker? Vill Fridolin bara ha makt till varje pris?

Linnea Lindblad
0650-355 59
linnea.lindblad@mittmedia.se