Min tid som ungdomsledare börjar gå mot sitt slut , dels för att barnen är stora nog att flyga själva, dels för att min kompetens inte räcker till.

Jag har älskat nästan varje minut av min tid som ledare. Fått chansen att lära känna nya människor jag aldrig någonsin fått chansen att lära känna på något annat vis. Men framförallt har jag älskat att se utvecklingen av knattespelaren som nu nästan blivit vuxen. Det är en häftig känsla som är få förunnad.

Om jag älskat tiden med barnen och ledarna i laget/föreningen har jag känt en obehagskänsla framförallt de sista åren i relationen med en del föräldrar. Framförallt att det finns en misstanke att man vill något negativt just med deras barn.

Som förälder måste man förstå att alla barn har olika förutsättningar även inom idrotten och att det är barnens vilja att idrotta som ska råda. Det har blivit för mycket på föräldraras villkor de senaste åren. Att missa en träning är i princip en katastrof och vägen mot proffslivet går inte som planerat helt plötsligt.

Våra ungdomar är inga elitidrottare, de är unga individer som behöver röra på sig för att i framtiden må bra. Så snälla föräldrar, lita på de ledare som leder ert barn att de bara vill väl men att även ledare kan göra fel ibland.

Lyssna på ditt barn, vad vill hen med sitt idrottande och vad mår hen bäst av? Idrott ska vara kul och lekfullt upp till en viss ålder och inget barn ska utöva en idrott på grund av att föräldrarna önskar det. Nu ska jag bli läktarproffs.

Hockeycoachen