Det förutspås av experter och opinionsinstitut att Socialdemokraterna obönhörligt går mot ett katastrofval, det sämsta någonsin i partiets historia. Vilket valfläsk man än skamlöst och alltmer desperat försöker bjuda på. Loppet är kört - påstås det.

Röster erövras inte bland de unga. Inte bland förvärvsarbetande. Låginkomsttagare. Lågutbildade. Folk i Norrland. Tidigare lojala väljare som aldrig hade kunnat tänka sig att rösta på något annat än S. Endast bland pensionärerna håller S någorlunda ställningarna. Och vi är ju många numera. Bort med den orättvisa beskattningen av oss pensionärer och du får bums min röst, Löfven! Jag behöver stålarna.

I det Sandviken, där jag växte upp, var socialdemokratin och arbetarrörelsen allt, genomsyrade vardagen och livet från vaggan till graven. S stod för en liv(s)stil, självklar och oantastlig. Man var med i facket. Handlade på Konsum. Försäkrad i Folksam. Begravdes av Fonus. Läste Arbetarbladet - GD var borgarnas blad. Gled aldrig ur den socialdemokratiska, trygga och konformistiska, famnen.

Mamma var vice ordförande ett tag i kvinnoklubben. I ur och skur knallade hon i förstamajtågen tills benen inte längre bar. Hon var socialdemokrat i själ och hjärta och oroades över sonens anläggande av illrött vänsterskägg efter att han börjat i Uppsala. Kanske oroade sig mest över att han riskerade drabbas av repressalier, inte "få jobb", det värsta som kunde hända i en kultur där man skulle göra rätt för sig. Svartlistning, även bland släktingar, visste hon om. Kunde alltid berätta om avskräckande exempel: - Du vill väl inte ha det som Erik?!

Jag tror inte att hon skulle gråta över S tillbakagång och att S är på väg att marginaliseras. Jo, det skulle hon nog, bittra tårar. Över den politik som S för. Och över hur företrädarna skor sig med höga ersättningar och pensioner. Inte mammas politiker. Inga föredömen, inga att se upp till och beundra. Inte som salig Gösta Sandin i Sandviken.

De forna S-trogna, även LO-anslutna där S hade sina stabila stödtrupper, väljer SD. Som Löfven inte förstått hur han skall hantera, han analyserar inte - han fördömer. Omgiven av dåliga rådgivare. Nu tvingas han betala för det.

Jag brukar alltid nämna Jan Lindhagen och Macke Nilssons debattbok ”Hotet mot arbetarrörelsen” från 1970. En klok bok som förtjänar att plockas fram även i dag. Kanske ännu mer i dagens läge. Jag tror dock inte att Löfven och kompani känner till den.

Läs mer: Fler krönikor och debattartiklar från Lasse Ekstrand

Hotet mot den socialdemokratiska arbetarrörelsen kommer inte från SD eller andra högerpartier. Hotet kommer, som redan Lindhagen och Nilsson var inne på och varnade för, från verkligheten. Och den förändras, något som inte gagnar en blind och döv socialdemokrati. S har inte, och inte i tid, läst av denna verklighet och agerat i enlighet med avläsningen. Den förkättrade arbetslinjen är sedan länge överspelad. Gamla lojalitetsband är kapade. Befolkningssammansättningen håller radikalt på att förändras, med svåra integrationsproblem. Gängkriminaliteten breder ut sig. Det är inte gårdagens Sandviken längre, det är något totalt annorlunda. Men S är inlåst i sin egen tankebur.

Om några veckor står han där, mannen som när han var funktionär inom Metall var kapitalisternas bäste vän, med sin valförlust. Men inget som säger att han inte kommer att klamra sig fast vid makten. Ty viktigare än politik och ideologi - makten.

Lasse Ekstrand