Om 50 år kommer det troligen finnas fler döda än levande på Facebook, konstaterar Carl J Öhman (Oxford Internet Institute) i studien ”Are the dead taking over Facebook?”. I studien har han och kollegan David Watson kombinerat data över FN:s förutsedda befolkningstillväxt och mortalitet med beräkningar av Facebooks användartillväxt över tid. "Runt slutet av århundradet kommer det ha ackumulerats 1,4 miljarder döda profiler på Facebook", säger Öhman i en intervju med SVT.

Detta väcker givetvis etiska frågor: vad händer egentligen med de profiler vars användare gått bort? Facebook har vidtagit vissa åtgärder för att hantera detta. På anhörigas begäran kan avlidna personers konton omvandlas till så kallade "minnessidor". I nuläget finns flera hundra tusen sidor av denna typ. Företaget försöker också hitta lösningar för att avlidna personer inte längre ska visas som ”föreslagna vänner”.

Facebook är som bekant ett kommersiellt företag som primärt tjänar pengar på levande användare som interagerar med andra användare och producerar en aldrig sinande dataström. ”Döda klickar inte på länkar och är inte konsumenter, så man kan inte sälja reklam till dem. Om ett eller två decennier är det här en stor ekonomisk börda”, säger Öhman till SVT. Facebook kan också drabbas av en konkurs där det är oklart vad som händer med den data som ackumulerats. Det är alltså långt ifrån säkert att de digitala spår vi lämnar efter oss på sociala medier bevaras för framtiden.

Öhman menar att vårt digitala eftermäle är historiskt värdefullt – ett slags gemensamt digitalt kulturarv som ger framtida generationer möjligheten till självförståelse. Genom att känna till sin historia lär man också känna sig själv. I de sociala medierna framträder en folkets historieskrivning – långt bort från elitens tempel och hjältegestalter. Och ansvaret för vårt gemensamma kan, enligt honom, inte överlåtas åt ett företag. Förvaltandet av kulturarv är ett långsiktigt åtagande och svårt att förena med lönsamhetskrav.

Men vad kommer den forskare som tar sig an detta arv egentligen att stöta på? Vad kan vi utläsa av folkets historia? Det finns självklart en uppsjö av vardagliga händelser dokumenterade – allt ifrån restaurangbesök och resor till känslosamma beskrivningar av sjukdomstillstånd eller uttryck för sorg vid en närståendes död. Det finns glada tillrop, styrkekramar och uppmuntrande rader.

Det finns också mindre smickrande uttalanden – varav många står att återfinna i kommentarsfält till journalistiska texter. Senaste veckorna har jag förärats epitet som ”klorofyllkommunist” utan ”gränser med idéer för att försöka skambelägga och förtrycka vanligt folk.” Jag har uppmanats att sluta skriva, ”lägg ner nu för helvetttte”. Ett ytterligare förslag: ”Byt ut er redaktion!” ”Vilket Stolpskott”. Och så vidare.

Orsakerna till det uppskruvade tonläget kommer vara svårare att uttolka än hieroglyferna.

Den så kallade ”eliten” är inte mycket bättre (att nämna Donald Trump är tjatigt men oundvikligt). På Twitter och i poddar haglar påhoppen från folkvalda, kändisar och tyckare – mot folkvalda, kändisar och tyckare. I sin podcast går Alex Schulman och Sigge Eklund titt som tätt till angrepp mot andra medieprofiler. I våras kallades Samir Badran för "stendum", "osympatisk" och "totalt avskyvärd" av Schulman. Fast grövst är nog de påhopp som "vanligt folk" står för. De som uppmanar Ali Esbati (V) att hoppa framför ett tåg, eller attackerna mot damfotbollslaget under VM tidigare i sommar. Angreppen mot 16-åriga Greta Thunberg går inte ens att räkna. Det är ingen vacker historia som folket och eliten skriver.

Efterföljande generationer kommer säkerligen kunna extrahera information om vår tids attityder, föreställningar och övertygelser utifrån den närmast oändliga data som finns lagrad på sociala medier. Och sett till vad som uttrycks, vad människor faktiskt skriver, så finns det tyvärr en överhängande risk att vårt digitala arv mest av allt framstår som en dödsruna över mänsklig idioti.

Alex Schulman raderade för övrigt sitt Twitterkonto i mitten av maj.