Jag följer farsen med vattentäkten. När Vattenfall och i slutändan Microsoft planerar en transformatorstation på Valboåsen, förordas beredvilligt lösningen av kommunstyrelsen.

Ett antal lastbilar, separata enheter som står parkerade på samma ställe med mellanrum, utgör däremot en högre potentiell risk än en enda oljetank som förvarar 220 000 liter, låt vara med någon form av skyddssystem. Därför ska lastbilarna flyttas av miljöhänsyn. Logiskt? Konsekvent?

Kommunstyrelsen köper okritiskt intressentens partsinlaga, precis som i fallet med vindsnurrorna, och att alternativet beskrivs som värre förs fram som ett vinnande argument. Vattentäkten anses offringsbar för kommande generationer.

Man tänker ”det händer inte” men varje dag från nu och i åtskilliga år kommer Gävleborna att sitta på en potentiell katastrof som våra barn kommer att ärva. Färskt vatten är ingen självklar eller oändlig resurs, minns sommaren 2018. Och vad händer om datahallen avvecklas, storfräsarna försvinner och området ska saneras? Vem tar då ansvaret?

Harrisburg, Titanic, Tjernobyl, Fukushima. ”Det är osannolikt att…” Vad har oss livet lärt?

Amatörcynikern