Sedan flera år pågår i världen den största flyktingkatastrof på många decennier. Över 79 miljoner människor är på flykt undan klimatförändringar som torkat ut eller bränt sönder deras land, krig, konflikter, förföljelse och extrem fattigdom.

Mycket i världen blir samtidigt bättre, men aldrig tidigare har heller så många människor varit på flykt. De allra flesta flyr till sitt grannland, och länder runt våra värsta krigszoner tar oerhört stort ansvar för världens flyktingar, trots ofta knappa egna resurser.

Hösten 2015, innan Sverige och EU kraftigt försvårade för människor att söka skydd här, kom både barn, unga och vuxna hit i kampen om en trygg plats.

Ensamkommande barn som kom före hösten 2015 har i stor utsträckning fått uppehållstillstånd och integrerats väl i svenska samhället – ofta med goda resultat i både skola och på arbetsmarknaden, enligt flera oberoende rapporter. Men en väldigt stor del av de ensamkommande numera unga vuxna som sökte asyl i Sverige som minderåriga under 2015 har utsatts för orimligt lidande till följd av den kraftigt begränsade asyllagstiftning som infördes,Sveriges minst sagt tveksamma bedömning av säkerhetsläget i Afghanistan samt de rättsosäkra åldersbedömningar som på senare år tillämpats i stor skala.

Den så kallade gymnasielagen, som Miljöpartiet var med och drev fram, har varit bättre än alternativet – att de unga på tveksamma grunder skulle ha utvisats tillbaka till krigszonerna, i många fall till ett land de aldrig bott i. Men den har satt våra nya unga medmänniskor i en orimlig situation.

Efter flera års hårda studier, extrajobb ofta i vården och omsorgen i kommuner och regioner som så väl behöver arbetskraften, riskerar de nu utvisning. Den nya lagen kräver att de unga har fast arbete sex månader efter avslutade studier, något som ju sällan är möjligt ens för unga födda här. Vikariat eller kortare anställningar är ju de flesta ungas ingång på arbetsmarknaden, och etableringsåldern för mer fasta villkor närmar sig idag 30 år.

Detta i ett läge när svenska kommuner och regioner mer än någonsin behöver utbildad och erfaren kompetens i vården och omsorgen, något dessa unga med höga ambitioner har skaffat sig.

Det enda rätta i det här läget är att ge de unga permanenta uppehållstillstånd. Det här handlar om människor, människor som flytt terror, krig, extrem fattigdom. Människor som du och jag, men som levt i en ständig limbo i princip hela sitt liv – som ändå lärt sig svenska, klarat studenten, extrajobbat och står redo att klara sin försörjning.

Självklart måste de få möjligheten att också bidra till vårt gemensamma samhälle, självklart måste ett välfärdsland som Sverige klara av att ge dem skydd, något annat är inget annat än ett rejält resursslöseri. Och vilka är vi, om vi inte ens har någon medmänsklighet för barn och unga kvar?

Miljöpartiet de gröna

Therese Metz

kommunalråd Gävle

Ann-Katrin Myles

ledamot socialnämnden Gävle

Karin Jansson

regionråd Gävleborg

Joann Ling

sammankallande Gävleborg