Annons

Annons

Annons

Annons

krönikaChefredaktörens krönikor

Katarina Ekspong
Katarina Ekspong: Hur reagerar du när en okänd man spottar dig i ansiktet?

Knuffar, spott, kastade bananer, diskriminering och uppmaningen "att åka hem". Det kan drabba dig när du handlar mat, cyklar, promenerar, är i skolan och när du söker jobb. Och det skapar ärr. Läs om några av dem som råkat ut. Och vill du framföra dina åsikter – kontakta mig under dagen!

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Katarina Ekspong, chefredaktör och ansvarig utgivare

Bild: Anna Höglund

Annons

Jag vill att du ska tänka dig in i hur det känns att bli spottad i ansiktet av en mötande person när du går utanför Konserthuset i Gävle. Helt utan ett ord till förklaring och av någon du inte känner alls. Men du kan räkna ut, av tidigare erfarenheter, att det beror på hur du ser ut. Det drabbade barnet, som det handlade om i detta fall, var nämligen svart.

Vardagsrasismen slår till på de mest oväntade platser, och de flesta som inte hör till grupperna som drabbas märker inte så mycket av den. Men för alldeles för många är det vardag. En ung flicka på en cykelväg nära Polhemsskolan fick till exempel rasistiska ord skrikna till sig av en vilt främmande kvinna på cykel med barnsadel.

Annons

De två casen ovan är bara några av många fall jag hört om här i stan, men där de som råkat illa ut vill vara anonyma.

Annons

För några år sedan träffade jag en uppriven man som berättade om sin fru. Dagen innan hade hon blivit attackerad på gatan av en man som drog i hennes kläder och skrek att hon skulle "åka hem". Hon var på väg till dagis med sin son när det hände och hon hade aldrig träffat mannen förut. Hon knuffades omkull mitt på ljusan dag och den lille sonen blev förstås väldigt rädd, skrek och grät. Hur påverkar upplevelsen hennes son i framtiden tro?

Hennes mans reaktion var i alla fall att han där och då, under vårt möte, funderade på att ta familjen och flytta någon annanstans. Barnen är födda i Sverige, och hoppet med flykten hit var att hela familjen skulle få ett bättre liv i frihet. Men upplevelsen var att rasismen, av vardagslag, hade ökat och blivit så mycket värre så att både frihet och framtidsutsikter beskars.

Somliga blir ju förstås glada över en sådan reaktion. Om trakasserierna "fungerar" och folk flyttar får de ju avsedd effekt. Mobbarna vinner.

För det är klart att vardagsrasismen påminner om ren och skär mobbning. Sådant som inte minst barn utsätter andra barn för, innan de lärt sig bättre. Men det är ändå så väsentligt mycket värre än så. Det räcker inte med att byta skola. Det tar aldrig slut utan bara pågår år efter år. När som helst kan du drabbas, på en buss, när du handlar mat, när du går ut med hunden. Jag har en journalistvän som uppmanats "åka hem till där du kommer ifrån" när hon satt i en taxi i tjänsten på väg hem från ett sent uppdrag. Jag har en barndomsvän som fick höra att hon inte borde "blanda blod" när hon höggravid handlade på Ica med sin partner.

Annons

Annons

Vardagsrasism är när du bemöts utifrån ras-, kulturell- eller etnisk tillhörighet vid matbord, på fikarasten eller på jobbet, som när du som busschaufför får ta emot rasistiska tillmälen av passagerare (kan också ha hänt i Gävle för övrigt, enligt uppgifter till mig). Det är diskriminering, smädesord, spott och spe.

Vi har i den serie artiklar om vardagsrasism vi startar idag intervjuat sex personer med olika bakgrund som berättar om allt ifrån att bli kallad apa och få bananer kastade på sig i skolan, till att nekas jobb på grund av sin härkomst. "Det som hände sitter kvar inom mig hela tiden”, säger Abdi i artikeln härintill. "Tyvärr vänjer man sig och det är också sorgligt", säger Davide Sarwar.

Vi har också pratat med flera personer som inte vill vara med i tidningen av rädsla för att efteråt drabbas av trakasserier, för sig själva eller sina barn. Orsaken är att allt för många människor uttrycker sådant djupt hat och för att tonläget i sociala medier kan vara så obarmhärtigt hårt. Men vi måste skriva om det. För att alla som inte hatar ska veta vad som pågår. "Media måste skildra det som är rätt och viktigt", säger Davide Sawar . Jag håller med, och jag är djupt tacksam mot dem som vill berätta sin historia för oss.

Även vår Gävlebördige minister, Ardalan Shekarabi, har förstås råkat ut, men berättar också om vikten av det stora stödet mot rasismen som då fanns här. “Att Gävleborna gick ut och demonstrerade mot rasismen på 1990-talet betydde jättemycket för mig. Det gav mig kraft och energi”.

Alla med respons på artiklarna kan i dag kontakta mig som chefredaktör och ansvarig utgivare med era synpunkter. Mejla: katarina.ekspong@gd.se eller ring: 026-15 96 10

Fotnot: Och för dig som undrar, kvinnan som knuffades omkull bar slöja.

Annons

Annons

Till toppen av sidan