Annons

Annons

Annons

Annons

krönikaChefredaktörens krönikor

Katarina Ekspong
Katarina Ekspong: Tänk om vi skulle lyssna på varandra – istället för att berätta att jag har det värst?

Om omvänd rasism, nådastöten i en klassisk Monty Python-sketch och tanken att vi ska lyssna på andra än oss själva.

Text: 

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Katarina Ekspong, chefredaktör

Bild: Anna Höglund

Annons

“Vi då? Skriv om den omvända rasismen! Den är värst.”

Många har hört av sig till mig om den serie artiklar om vardagsrasism som vi publicerat på Gefle Dagblad. Och förutom en mängd glada tillrop med allt från enkla "tack" till "äntligen" så återkommer ett ständigt tema bland invändningarna. Skriv om den omvända rasismen!

Med andra ord: Flera som hört av sig tycker att det som främst bör skildras är att det finns tjejer som kallas för svennehoror och inte att det finns ungdomar i skolkorridorerna här i Gävle som kallas för apor. Flera tycker att vi som tidning aldrig ser det ur "svenskarnas perspektiv" utan "alltid tycker synd om mörkhyade".

LÄS MER: Abdi kallades apa i skolan – och fem andra röster om vardagsrasism

Annons

Annons

Det får mig att tänka på den klassiska sketchen Monty Python framförde där fyra män sitter och bräcker varandra med vem som haft den svåraste barndomen. Nådastöten löd: ”Jag gick upp halv elva på kvällen en halvtimme innan jag lagt mig, åt en bit iskallt gift, arbetade 28 timmar om dagen och betalade för det. Och när vi kom hem mördade far oss kallblodigt varje kväll och dansade på våra gravar och sjöng halleluja…” 

Det innebär inte att jag inte tar era upplevelser på allvar. Det betyder bara att jag inte tycker vi behöver bräcka varandra. Försök att se hur någon annan har det.

Och jag håller ju inte med i all kritik. Vi skriver relativt ofta om problem med nyanlända och jämförelsevis sällan om alla som lyckas. Därför att de som lyckas inte är nyheter, eftersom de är i lugn och skön majoritet. Vi skriver också om IS-terrorism och har granskat religiösa extremister. Men det är ytterst sällan vi skriver om helt vanligt jobbande människor med ursprung i andra länder och de problem de brottas med dagligen. Som till exempel vardagsrasism.

Jag tycker ändå responsen är intressant av flera skäl. Dels är jag övertygad om att spott och spe, mobbning och trakasserier kan förekomma åt alla håll. I fredagens artikel från Vallbacksskolan framkom det just att elever upplever att orättvisor kan komma från båda hållen. Och då jobbar skolan med det.

Annons

LÄS MER: Så jobbar Vallbacksskolan mot rasism

Annons

Men några som hört av sig med synpunkter till mig, eller kommenterat i sociala medier, upplever att det är provocerande att Gefle Dagblad överhuvudtaget skriver om hur en medmänniska upplever att det känns att bli nekad ett arbete på grund av sitt namn, ifrågasatt i sitt arbete bara för att man är mörkhyad, ständigt får höra att man är annorlunda och inte riktigt hör hit, nekad bostad (återigen för sitt namn), kallad thaihora eller för apa i skolkorridoren.

Vi borde hellre skriva om annat, och helst tvärtom. Och vi borde skriva om kriminalitet.

Och jag säger inte nej till alla förslag. Jag tycker det är värt att uppmärksamma ämnen som en del föreslår att vi ska skriva, och har i flera fall tackat för tips! Och jag vill poängtera att många som hört av sig är nyanserade.

Men en tidning tar upp flera olika frågor och perspektiv. Att det även finns andra problem i samhället betyder ju på intet sätt att vi inte ska uppmärksamma vardagsrasismen – som undersköterskan Regina, Abdi som jobbar med barn och unga, programledaren Wenda, socialförsäkringsminister Ardalan, journalisten Sarah och ungdomsarbetaren Davide – beskriver i vårt reportage.

Annons

Just den aspekten att det för flera är provocerande att vi överhuvudtaget skriver om vanliga människor som råkat ut för vardagsrasism visar i sig att det finns ett riktigt allvarligt problem, som jag ser det. Det är knappast varje dag vi skriver om det, och ändå vill man inte att vi ska göra det - alls.

Annons

Men det är ingen motsättning. Vi människor behöver förstå varandra bättre, se saker ur en annans perspektiv. Så länge vi inte gör det snurrar utvecklingen vidare åt helt fel håll. Och den ena oförätten göder den andra i förfärliga spiraler.

Därför glädjer mig Valbackskolans arbete, där man gör just precis det: ser till att eleverna lyssnar på varandra.

LÄS MER: Min tidigare krönika: Hur reagerar du när en okänd man spottar dig i ansiktet?

Annons

Annons

Till toppen av sidan