Bilden här ovan visar en ung man, drygt 20 år gammal med för tiden typisk frisyr och typiskt långa skjort­snibbar. Det är jag, plåtad på Östersunds-Postens lokalredaktion i Bräcke någon gång sent 1970-tal. Det var där det började för min del.

Sedan jag började arbeta som journalist har det gått 44 år. För mig känns det ofattbart lång tid, över halva mitt liv. Men det har varit ett bra yrkesliv. Jag har mött intressanta personer, bevakat dramatiska händelser och vardagliga små nyheter. Och jag har genom alla år haft mycket bra arbetskamrater.

Det är tack vare arbetskamraterna som jag sitter här och skriver dessa rader som publiceras på min allra sista arbetsdag. Eller nåja, nu tar jag ut all min semester och är väl formellt anställd tills semestern tar slut någon gång i sommar. Men som sagt, i dag sätter jag punkt – i alla fall som insändarredaktör.

Jo, det här med arbetskamraterna: Det var några år på 2010-talet som jag aktivt letade efter något annat att göra. Då den dåvarande ledningen för Mittmedia styrde tidningarna mot det jag befarade var avgrunden. Jag tyckte inte det var roligt att jobba då – men tack vare bra arbetskamrater så höll jag ut. Det är jag glad för i dag.

Insändare hade jag sysslat med av och till redan innan jag blev insändarredaktör. Jag minns på 1980-talet då vår fantastiske och ständigt vänlige chefredaktör Per Hilding skötte insändarna. Men det var vi på redigeringen som tog hand om dem. Men ibland (rätt ofta) fick man påminna Per om att leverera manusen i tid. Under Christina Hygges tid som insändarredaktör hoppade jag in när hon var ledig så det föll sig kanske naturligt att jag tog över när hon gick i pension.

Att jag tog över har jag aldrig ångrat. Insändarsidan består i bästa mening av lokalt material, ovärderligt för en lokaltidning. Där blandas högt och lågt, korta inlägg och lite längre texter. Ibland har jag kanske publicerat något som inte borde ha publicerats, men de gångerna har jag fått veta att jag lever. Ibland har jag publicerat något som provocerar och väcker debatt. Det är då som insändarsidan är som bäst, när läsarna engagerar sig och åsikter stöts mot varandra.

Så har det varit många gånger och så är det fortfarande i dag. Jag är fascinerad över läsarnas vilja att delta i debatten eller helt enkelt bara tala om vad de tycker är fel, bra eller bara konstigt.

Självklart har det hänt att missnöjda skribenter hör av sig. Framför allt de som inte blir publicerade. Ofta har jag fått höra i telefon eller läsa i arga mejl att jag utövar censur eller kränker deras yttrandefrihet.

Men censur utövar inte en tidning, censur ut­övas av myndigheter och regeringar i länder där ordet inte är lika fritt som hos oss. Nå, men vad med yttrandefriheten?

Den har vi var och en. Det står oss fritt att säga eller skriva vad vi tycker (inom lagens råmärken förstås), men när det gäller tidningar så är det ansvarig utgivare som ytterst bestämmer vad som publiceras. Utgivaren ansvarar för allt som publiceras. Det är därför vi behöver ha kontaktuppgifter till alla skribenter även om de skriver under signatur.

Men nu är det så, en gång för alla: Vi accepterar aldrig personliga angrepp på enskilda individer, och inte heller nedsättande omdömen om kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning. Tidningen förbehåller sig rätten att inte publicera insändare som inte uppfyller dessa regler. Och den som skriver ett svar till en skribent som skriver under med sitt namn måste hålla en god ton. Det duger inte att angripa någon som står för sin insändare med eget namn med hårda ord och omdömen och sen vilja gömma sig under signatur.

Det senaste året har varit mycket annorlunda för mig som för så många många andra. Jag har suttit hemma och jobbat sedan i höstas. Tekniskt sett har det inte varit några problem, men som de flesta hemmajobbare så har jag saknat den dagliga kontakten med arbetskamraterna.

Tekniskt ja, det är inte klokt vilken utveckling jag har fått vara med om under mina 44 år som journalist. 1977 då jag började var det manuell skrivmaskin som gällde. På lokalredaktionen i Bräcke hade jag telex för att skicka manus till Östersund. Om ni tittar på bilden ser ni kanske en nummerskiva bakom min högra armbåge. På den slog jag numret till centralredaktionen och hade jag flyt så var det ingen av mina kollegor som höll på att sända. Annars var det bara att vänta.

Lägg även märke till den svarta bakelittelefonen. Ringde den var det oftast någon som ville prata med den pensionerade lokalredaktören (signaturen Enax). Då fick jag vara växel, trycka ner en knapp och veva på en vev så ringde det hemma hos redaktörn.

Om någon då skulle ha sagt till mig att om 40 år kan du sitta hemma och redigera, skriva, lägga in bilder via en dator så hade jag nog inte trott det.

Jag ska inte förneka att det är lite vemodigt att skriva dessa rader, men samtidigt ska det bli skönt att rå över min tid. Jag kommer säkert att då och då sakna jobbet, arbetskamraterna och alla er som skriver insändare.

Men nu är det alltså dags att sätta punkt.

Fortsätt skriva insändare, klaga på myndigheter och politiker (jag lovar att de håller koll på insändarsidan), beröm dem som förtjänar det och kom ihåg detta citat om yttrandefrihet:

”Jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den.”

Det tillskrivs Voltaire, men formulerades 1906 i en biografi av Evelyn Beatrice Hall under pseudonymen S. G. Tallentyre. Hon påstod inte att Voltaire stod bakom just de orden, vilket han alltså heller inte gjorde, utan avsikten var att sammanfatta hans ståndpunkt. (ur Faktoider.nu)

Tack för mig.