Det är väl klart att det vore toppen om all industri och infrastruktur vore osynlig, men lite mer komplex än så är ju faktiskt världen. 

Det finns anledningar till att de vindkraftsområden som till slut pekats ut har gjort det: de kan inte ligga i en större båt- och färjeled, eller vara i vägen för försvaret och alla deras behov känner vi vanliga medborgare inte ens till, de måste stå på bottnar av viss struktur, och med ett visst djup, de ska ställas där de gör så liten påverkan som möjligt på fågel och fisk och andra arter, de får inte störa naturreservat eller andra viktiga riksintressen i för stor utsträckning. 

Och det måste gå att göra en ekonomi på investeringarna – ju längre kablar desto dyrare, och någon ska stå för notan. Vi skattebetalare genom subventioner, eller företagen. Ju dyrare projekten blir, desto färre kommer att bli verklighet.

Klimatkrisen är akut. Media och forskare rapporterar om att vi är allt längre från att nå Parisavtalet. Vi har utredda områden för vindkraft runt om i Sverige som får nej av lokala politiker på allt lösare grunder.

Det finns så klart utmaningar med vindkraften också. Den ska inte placeras överallt utan kraven på skydd för både miljö och människor ska vara omfattande. Men det är bråttom – områden som pekats ut måste åtminstone kunna utredas om de uppfyller kraven.

Jobben och skattekraften som Moderaterna annars talar så engagerat om låtsas de nu inte ens om. Att vår industri riskerar att inte kunna utvecklas när kraftbristen kommer allt närmre håller de tyst om. Visst – dröm om kvarterskärnkraft ni, men allvarligt, även om någon hade lust att betala för dem så kommer bara tillståndsprocessen pågå långt efter att Parisavtalet skulle ha varit uppfyllt.

Dessutom är jag så trött på att vi på landsbygden nu ska tas som gisslan av folk och partier som plötsligt menar sig oroa sig för vår utveckling men egentligen har helt andra agendor. Cykelvägar och elbilar i stan är på intet sätt ett hot mot landsbygden, precis som att utsikten av vindkraftverk (fortsatt inte överallt alltid, men där det behövs och är möjligt) inte är vårt största problem. Landsbygdens utmaningar handlar om den strukturella orättvisan mot stadens utveckling, tillgång till infrastruktur, bostäder, service, kvalitativa skolor och förskolor och fritidsaktiviteter.

Sist Moderaterna var så engagerade i en ”landsbygdsfråga” i Gävle kommun var faktiskt när de skulle sälja ut en av våra största mötesplatser för barn, unga och äldre i Norrsundet. Det påverkade faktiskt människors vardag på riktigt.

Vi ska med det sagt inte på något sätt sälja ut vår natur eller våra bygder, vinsterna ska också tillfalla de som påverkas, men att partier som aldrig annars engagerar sig i om våra mötesplatser försvinner, skolor läggs ned eller cykelvägar byggs nu oroar sig för vår utsikt, det provocerar mig. Någon slags tycka synd om oss-attityd gynnar ingen.

Therese Metz

kommunalråd Miljöpartiet de gröna Gävle