Det handlar om makt, inte bara nu, utan framför allt på sikt. Somliga tycker det låter fult och kallar det för politiskt käbbel. Men dagens historiska misstroendeförklaring handlar i själva verket om politikens kärna, och det är inte marknadshyrorna i sig, utan om vem som kan få inflytandet över hur Sverige formas i framtiden. Alla partierna investerade helt enkelt i sin framtid.

Det var en omöjlig sits. Ingen kunde ge sig. Det enda som överraskar mig efter misstroendeförklaringen är att statsminister Stefan Löfven, S, även efteråt hävdade att han var förvånad. Det beror ju i sin tur på att Vänsterpartiet aldrig tidigare satt hårt mot hårt mot Socialdemokraterna.

Men skulle Vänsterpartiet ha gett efter – trots att de hotat att fälla regeringen om den gick vidare med sitt förslag om marknadshyror ända sen januariavtalet presenterades för två och ett halv år sedan – så hade de aviserat att de förblir en politisk dörrmatta alldeles oavsett vilken liberal politik Socialdemokraterna driver. För faktum är ju att S-MP-regeringen fört en klart liberal politik.

Centern hade heller inga motiv att vika ner sig. Hade Centern gått med på att stryka punkten som Nooshi Dadgostar krävt så hade partiet satt sig i knäet på vänstern, något de lovat att inte göra. Annie Lööf, C, hade förlorat argumentet att partiet isolerar båda dem hon kallar ytterkantspartier: Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Dessutom hade de släppt en för dem viktig reform.

Liberalernas Nyamko Sabuni dödförklarade januariavtalet på en presskonferens efter misstroendeomröstningen och gav beskedet att hon direkt byter sida och eftersträvar en borgerlig regering. Samtidigt är Liberalerna sannolikt det parti som önskar extraval minst av alla, de har sämsta opinionsläget och riskerar att åka ur riksdagen. Men även Miljöpartiet och Kristdemokraterna har legat pyrt till i opinionen.

För Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna handlade det om att fälla regeringen till varje pris. Både M och KD är egentligen för förslaget det röstades om – marknadshyror. Men de röstade ändå emot, eftersom allt som sagt handlade om makten över landets politik– på längre sikt. Så även för Socialdemokraterna, som ju inte alls gillar marknadshyror men som måste visa sig stå vid sitt ord efter att ha kommit överens med L och C. Vem kommer annars göra upp med dem i framtiden?

Alla positionerar sig alltså för framtiden. Frågan är hur situationen kommer att lösas.

Statsministern har nu en vecka på sig att välja ett av två alternativ: Antingen ska hela den sittande regeringen avgå och talmansrundor inledas om att bilda en ny regering, eller så ska extraval utlysas.

Möjligheterna för Stefan Löfven att återkomma som statsminister minskade betydligt när Nyamko Sabuni tydligt, och föga överraskande, markerade att hon inte stödjer honom. Men M, KD, SD och L har inte heller egen majoritet. Det saknas dock bara en röst. Det betyder å andra sidan att S, MP, C och V har majoritet, även utan L. Om nu ingen centerpartist röstar med det andra blocket, vilket har hänt förr. Frågan är vad Vänsterpartiet kommer att kräva, och vad Centern kan bjuda på för att släppa fram en ny regering Löfven? Eller om det blir nyval?

Vi går plötsligt en politiskt het sommar till mötes.