Annons

Annons

Annons

Annons

krönikaChefredaktörens krönikor

Katarina Ekspong
Chefredaktören: Det går att förflytta berg – och Pride hjälper till

Det går att få snudd på ett helt samhälle att känna förskräckelse inför regimer som klassar homosexualitet som en sjukdom, 42 år efter att vi gjorde det själva. Vilken gåva det är – vår förmåga att förändras och vidga vyerna, skriver chefredaktör Katarina Ekspong.

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

Katarina Ekspong, chefredaktör Gefle Dagblad.

Bild: Anna Höglund

Annons

Nu är Gävle Pride igång. Gefle Dagblad är som alltid en huvudsamarbetspartner. För oss är det en manifestation för mänskliga rättigheter där allt från diskussionerna, mötena och samtalen över till den festliga paraden är betydelsefulla.

På gd.se kan du följa livesändningarna och här samlas alla artiklar om Pride.

Ibland börjar jag känna mig ålderstigen, till exempel nu under Pride. Orsaken är att jag minns hur det var förr, till exempel när homosexuella ockuperade Socialstyrelsen 1979 i protest mot att homosexualitet var klassat som en sjukdom. Jag minns upplevelsen av hur den absurda synen på homosexualitet blottades och vilken ögonöppnare det var. Jag minns också hur förvånade vänner och bekanta var i början av 2000-talet när jag pratade om en ung person i min närhet som genomgick en könsoperation. För 20 år sedan talades det inte mycket om dem som ville byta det fysiska kön de fötts med, och det var ovanligare än idag. Utveckling och acceptans har tagit tid. När jag var barn, på 1960-talet, betraktade nog de flesta psykoanalytiker transsexualism och könsdysfori som symptom på störningar och perversioner som deras klienter skulle botas från. Men det rörde på sig, den första könskorrigerande operationen i Sverige genomfördes 1968.

Annons

Annons

Ändå återstår mycket att göra. Sju av tio hbtqi-personer får höra nedsättande kommentarer på stan, krogen, arbetsplatser och i skolan och tre av tio undviker att vistas på vissa platser av rädsla för att utsättas för diskriminering och våld, enligt en undersökning av Insight Distillery gjord på uppdrag av West pride tidigare i år. Hatbrotten ökar dessutom, bland annat mot hbtqi-personer.

Blickar man ut i världen finns dessutom många länder och människor som har en inställning till homosexuella som påminner om den mina egna föräldrar växte upp med på 1930-talet, det ses som något onaturligt, snudd på sjukligt, syndigt eller till och med förbjudet. Och på somliga håll går utvecklingen bakåt.

Men jag är hoppfull. Det beror nog delvis på att jag inte bara är ålderstigen, utan också livserfaren. Jag har sett människors attityder ändras framför mina ögon. Och här har Pride, och andra förgrundsgestalter, gjort skillnad, såväl lokalt som globalt. Jag har hört min mamma livfullt berätta om hur livsomvälvande mycket nytt hon lärde sig av föredraget av den legendariska sexualupplysaren Elise Ottesen-Jensen på 1950-talet. Det går att få människor som är uppfostrade till att se homosexualitet som något perverst, att i 80-årsåldern med självklarhet, kärlek och värme besöka sitt barnbarn på sjukhuset efter en stor könsoperation. Det går att få snudd på ett helt samhälle att känna förskräckelse inför regimer som klassar homosexualitet som en sjukdom, 42 år efter att vi gjorde det själva.

Vilken gåva det är – vår förmåga att förändras och vidga vyerna!

Annons

Annons

Till toppen av sidan