Om det finns en illa förborgad offentlig hemlighet med socialdemokratin så är det att deras partikongresser och stämmor är rena rama sockerchocken för press och media. Dignande skålar av allehanda slags godis, välfyllda mackor och diverse nam-nam brukar vara standard. Presscentrats digra och översvallande utbud av godis brukar av hävd vara en större folkhälsorisk än vad avskaffandet av detaljhandelsmonopolet någonsin skulle kunna innebära.

Förutom i år, när tryckfrihetens förkämpar möttes av en ordentlig käftsmäll, en rak vänster: Ingen choklad. Inte ens en rättvisemärkt banan kunde skådas så långt blicken nådde. Inget socker, eller sött. Bara surt, när magarna kurrade tomma och blodsockret föll i takt med att lunchen blev till tidig eftermiddag.

På så vis motsvarar journalisternas upplevelse det som många socialdemokrater känt under de senaste åren: Det har inte varit särskilt trevligt eller sött att vara socialdemokrat. Myset har låtit vänta på sig. Hygget har varit svårfångat. Sossegodiset i form av reformer har uteblivit.

Stefan Löfven återtog förvisso regeringsmakten, men vad har det gjort när socialdemokratin fått styra på nåder och i stället fått genomdriva högerpolitik och förverkliga liberala troféfrågor på löpande band? Som regeringschef har Stefan Löfven fått ägna mer tid åt att försvara ingångna avtal med Centerpartiet och Liberalerna, ja, även miljöpartistisk politik som är genuint illa omtyckt i breda lager bland socialdemokratiska kärnväljare, än att stoltsera med socialdemokratiska segrar.

Inte ens regeringsduglighet, som varit Socialdemokratins paradgren, har det blivit särskilt mycket av givet de omfattande problemen med gängbrottsligheten och en mycket illa skött pandemihantering, som Coronakommissionen kunde konstatera i slutet på förra veckan.

När Stefan Löfven under onsdagen invigde Socialdemokraternas partikongress var det därför tydligt att den avgående partiordföranden lade stor tonvikt vid allt det som förblivit ogjort under hans regering. Blicken var i stället riktad framåt med alla frågor som behöver åtgärdas: Barns rättigheter och förutsättningar. Klimatutmaningen, där Klimatrådet helt sågat regeringens coronahantering som en missad chans för en grön återstart av ekonomin. EU:s betydelse, som knappast imponerat under migrationskrisen. Arbetsmarknaden, där Löfvens löfte om Europas lägsta arbetslöshet blev ett magplask. Attack på den "höger" som han gjort socialdemokratin beroende av. Utbildning och segregation, områden som S inte imponerat med. Längtan efter förbud för vinster i skolan, som förblir en röd hägring. Pandemin och välfärden, som blev till en alternativ historieskrivning givet det ödesdigra resultatet. Vikten av att bekämpa den gängkriminalitet som gäckat regeringen. Och mäns våld mot kvinnor, som fortsätter vara ett omfattande samhällsproblem.

Således var frånvaron av sossegodis i presscentrat konsekvent och solidarisk: Har inte socialdemokrater fått skörda några socialdemokratiska segrar under de senaste sju åren i regeringsställning, finns det heller inget välsmakande att dela med sig av till den samlade presskåren. Inget vänsterprasslande godis här, inte.