I skrivande stund har studenternas protestlista mot nedläggningen av Kommunikationsprogrammet och skrivkurserna på Högskolan i Gävle 334 påskrivna namn. Bland dem finns många starka skäl för bevarandet i kommentarer jag inte behöver upprepa – men önskar att högskoleledningen tar sig tid att läsa när vi väl lämnar över protesten.

Kristian Ekenbergs personliga berättelse om hur det kan se ut att komma från en arbetarklass och hur närheten till en högskola är avgörande för vidare fördjupande studier på universitet, är ytterligare ett starkt argument. Jag vill ta vid där och hävda att bevarandet av Kommunikationsprogrammet spelar en avgörande roll för jämställdheten i hela länet. Jag vänder mig därför direkt till rektor Ylva Fältholm och resten av ledningen och undrar: varför vill ni stänga en så avgörande dörr för kvinnor till högre utbildning som förstärker vår position i offentligheten?

Läs mer: Kristian Ekenberg om humaniora och HiG

Jag studerar själv på Kommunikationsprogrammet, som finns med på ledningens nedläggningslista. Cirka 80 procent av studenterna på Kommunikationsprogrammet på Högskolan i Gävle är kvinnor. Detta verkar vara ett område som flest kvinnor kan och vill utbilda sig professionellt inom. I min klass är vi 46 kvinnor och 2 män. Alltså, 46 kvinnor med ambitionen att få en kandidatexamen inom medie-och kommunikationsvetenskap. Som i sin tur antingen tar dessa kvinnor vidare i fördjupande studier eller till bättre betalda jobb samt ger dem en professionell röst att använda i offentligheten. Med den stora majoriteten kvinnor som söker programmet ledningen nu hotar att lägga ner är det inte bara ett akademiskt misstag som kommer att begås. En nedläggning av ett högskoleprogram med majoriteten kvinnor betyder också ett jättekliv bakåt vad gäller jämställdheten i länet. Är det verkligen något Högskolan i Gävle vill bidra till?

Jag själv är en 39-årig kvinna med 4 barn, jobb och familj i Gävle. Jag har tidigare i livet gett mig på studier på högskola och universitet, men omständigheter har gjort att jag till slut inte fick ihop det. Som ensamstående mamma i en storstad långt borta från familjen eller som anhörigvårdare till en sjuk pappa. Ja, jag har klätt på mig könsrollen och varit en duktig flicka, lagt mina studier på hyllan och tagit hand om andra. Den främsta anledningen som möjliggör för mig idag att jag får ihop mina studier, förutom att jag inte lever ensam med barn och att min pappa har dött, är att programmet jag studerar finns i min närhet.

Högskolan i Gävle öppnade en dörr för mig, till ett ämne jag tränat hela livet att bli bra på. En dörr de nu vill stänga igen för all framtid och för alla kvinnor som kommer efter mig. Återigen ska vi kvinnor ta ett steg åt sidan medan män fortsätter att ta ett framåt. Även om min berättelse kommer att få ett lyckligt slut med möjlighet till att fördjupa mig i ett populärt program, som dessutom utbildar inom digital kommunikation, så kommer många kvinnor efter mig inte att få samma möjlighet.

Därför kräver jag att ledningen på Högskolan i Gävle förklarar hur de bidrar till ett jämställt samhälle, genom att besvara frågan jag ställde i de första raderna jag skrev: varför vill ni stänga en så avgörande dörr för kvinnor till högre utbildning som förstärker vår position i offentligheten?

Det är samtidigt mycket bekymmersamt att se vilka områden som Högskolan i Gävle väljer ut att lägga sitt framtida krut på. I samma anda de stänger ner kvinnodominerade program, så kommer de att lyfta program och ämnesfördjupningar där majoriteten är män. Visst kan Högskolans rektor välja att svara mig något i stil med att det visst görs satsningar för att få in fler kvinnor. På ingenjörsprogrammen, teknikprogrammen och till de fördjupande studierna i andra ämnen, som de vurmar för i deras nya ”framtidsvision”. Att kvinnor självklart alltid är välkomna att söka och så vidare. Att det finns andra program kvar på skolan där majoriteten är kvinnor (lärarprogram och omsorg).

Men, det är trötta och nötta gamla standardfraser. Könsfördelningen ser olika ut för de olika programmen och nivåerna. Det finns redan en tydlig grundläggande struktur i vilka utbildningar vi väljer beroende på vilket kön vi tillhör och så vida inte ledningen på Högskolan tänker försöka att fundamentalt reformera den könsstrukturen, så bidrar de till att stänga ute kvinnor med sina framtida satsningar. I ett studieområde som kan betyda att fler kvinnor tar plats i offentligheten när de följer sina drömmar och som med det bidrar till en mer jämställd offentlighet.

Anna Siekas Englundh

Student på Kommunikationsprogrammet på Högskolan i Gävle