Annons

Annons

Annons

Gävle

Debatt: Rapporteringen om Högskolan i Gävle oroar

"Vi bör lyssna på dem som försöker sätta hela människan och hennes unika liv i centrum", skriver Gösta Carlestam i en debattartikel apropå debatten om humanioras framtid på Högskolan i Gävle.

Debatten om Högskolan i Gävle fortsätter.

Bild: Erik Wikström

Annons

Det är djupt oroande det jag läst i GD i december och januari om att Högskolans ledning vill lägga ner det som kallas humanistiska ämnen. Utbildningen blir ensidig och instrumentell och mindre nyskapande och ökar ojämlikheten mellan generationer och kön. Naturvetenskaperna behöver de humanistiska samhällsvetenskapliga ämnena och dessa behöver de naturvetenskapliga och tekniska.

Högskolan i Gävle har ett vackert campus – det militära fält som omsluter platsen där högskolebyggnaderna står. Det har en kulturell räckvidd som är mycket större i vårt samhälle än den konkreta platsen. Detta campus med människor och hus har också viktig historisk förankring i en tradition.

Tidig vetenskap utgick från landskapet och himlavalvet. Linné utgick i sin undervisning från sin botaniska trädgård. I Norden fanns en idé om en samlad plats i form av ett franciskanerklostret i Lundagård på 1400-talet. Här kunde studenterna utöva sitt Studium Generale, och få en form av kandidatexamen efter europeiska förbilder. Begreppet humanism har djupa historiska rötter i den antika världen. I vår tid används det ofta som ett mångtydigt honnörsord. Under renässansen praktiserades studia humanitas, en så kallad tankefigur som kom att omfatta ämnena språk, historia, estetiska ämnen och filosofi och som under 1800-talet vidgar sig mot dagens nyare discipliner som humanekologi och sociologi. Tankefigurens kärna rör människans väsen och okränkbarhet. En viss klyvnad skapades mellan humanism och naturvetenskap, som tyvärr består än idag och som försvårar kommunikation.

Annons

Annons

De två kulturerna är ett begrepp som myntades av författaren Carl Percy Snow i Cambridge 1959, där han beskriver att det uppstått skilda intressen kring det förflutna och framtiden. Boken diskuterades ivrigt i Sverige långt in på 2000-talet då frågan om avvägning mellan allmänbildning och specialisering diskuterades i skolundervisningen.

Diskussionen om "De två kulturerna" har haft stor inverkan på vad som är "vetenskap" och vad som är "bildning" i Sverige, men då i en mer svensk kontext. Det engelska ordet "scientist" översattes till "naturvetare" och "litterärt intellektuell" ibland till "humanist". En poäng här är att båda kulturerna måste genomsyra alla högskolors och universitets hela verksamhet. Det är särskilt viktigt för en bygd som Gävleborg i Europas utkant.

Högskolan måste vara attraktiv för den som söker högre utbildning och praktisk kunskap här på en nationell marknad. Det som varit ett problem är att ämnet humaniora fått klang av något gammalmodigt i relation till det enorma tekniska kunnandet på många industriella områden. Visst är det imponerande att James Webb-teleskopet kunde skickas upp under julen 2021 förbi månen för att kunna studera vårt universums skapelse för 13 miljarder år sedan. Det kommer att innebära att frågor ställs till både humanister och astronomer hur vår verklighet kan förstås och tolkas.

Vi talar ofta om behovet av tvärvetenskap. Vi upptäcker att nytt vetande uppstår mellan disciplinerna och i gränsområden kanske som lek eller dröm så att nya fruktbara paradigm uppstår.

Annons

Vi bör lyssna på dem som försöker sätta hela människan och hennes unika liv i centrum och också diskuterar hur den goda högskoleutbildningen skapas. Vi lever i en alltmer oroande komplex värld med uppenbara hot mot demokrati och bildning. Vår samtid kräver många omprövningar. Längtan efter mening och att värna den skapande autonomin genom utbildning är sannolikt stor hos varje människa. Det är först inom oss vi förstår hur vi skall handla i uppkomna situationer. Nya förmågor uppstår genom fantasi som prövas genom samtal och studier av kunskaper som ackumulerats i litteraturen och genom praktiska experiment och goda förebilder. Den moderna teknologiska revolutionen är fascinerande men inte odelat positiv.

Annons

Den del av biosfären där jordens humus mycket långsamt byggts upp har givit det grundläggande studiet om människan dess konkreta namn. Det är i synnerhet det organiska materialet, mullen, som ger jorden liv. När nedbrytningen har gått så långt att man inte längre kan se vad som är ursprunget har vi också den metaforiska mylla vi talar om i de humanistiska studier som började med Aristoteles biologiska studier av ön Lesbos och Carl von Linné. (Undran över naturen).

De humanistiska frågorna har studerats i flera tusen år med början i det antika Grekland och Rom. Det humanistiska perspektivet har spritts genom människor och texter till viktiga studie- och lärosäten som Bologna, Cordoba, Oxford, Lund, Uppsala, Åbo där kunskap översätts, ackumuleras i texter och bibliotek och assimileras hos de studenter och forskare som verkat där i generationer.

Annons

Vi talar ofta om behovet av tvärvetenskap. Vi upptäcker att nytt vetande uppstår mellan disciplinerna och i gränsområden kanske som lek eller dröm så att nya fruktbara paradigm uppstår. Den digitala utvecklingen skyndar på dessa förändrade synsätt på tvären. Nytt vetande förutsätter ett levande diskussion mellan humaniora och naturvetenskap och gör studenterna bättre rustade för sin framtid. Där hade C P Snow helt rätt.

Gösta Carlestam

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan