Annons

Annons

Annons

Gävle

Debatt: Prata med mig, Ylva Fältholm, inte om mig!

"Stå för den öppenhet en högskola ska värna om, även när du ifrågasätts", skriver Anna Siekas Englundh i ett debattinlägg riktat till Högskolan i Gävles rektor Ylva Fältholm.

I januari överlämnade Anna Siekas Englundh protestlistan med insamlade namn till HiG:s rektor Ylva Fältholm.

Bild: Fredrik Björkman

Annons

Det finns något obekvämt i att prata om människor som inte befinner sig i rummet. Särskilt om man tar upp vad de sagt och de själva inte får en möjlighet att svara på det där och då. Ovanpå det, allt som kan tänkas sägas om dem därefter. Jag lär mina barn att de ska prata med sina kompisar och inte om dem. Kanske har det skett ett missförstånd, och om ni pratar med stället för om varandra, kommer ni att reda ut det. Nu sitter jag hursomhelst i den sitsen själv. Men byt ut rummet mot ett digitalt stormöte med regionens maktelit, och byt ut den där kompisen som inte är i rummet till mig och placera Högskolans rektor Ylva Fältholm i talarstolen.

Vad jag såg när hon och ledningsgruppen presenterade de nedläggningshotade programmen, var att om Kommunikationsprogrammet läggs ned, stängs en avgörande dörr för regionens kvinnor att utbilda sig professionellt till att få en plats i det offentliga samtalet. Vi pratar om en utbildning i vilken majoriteten studenter är kvinnor, som leder till jobb inom journalistik, radio, kommunikatörsroller och kanske till och med bästsäljande böcker, för någon, vem vet? En utbildning som leder till en plats, där vi för några generationer sedan inte var välkomna.

Annons

Annons

Det var mycket därför jag skapade en protestlista som idag har omkring 450 namnunderskrifter. Det var därför jag skrev ett debattinlägg i GD riktat till rektor Ylva, för att få svar: varför gör du så här?

Debattinlägget blev obesvarat från hennes sida. Kanske var hennes förklaring inte till för alla att läsa. Så jag sökte upp henne via mejl för att få tillfälle att överlämna protestlistan, åtminstone. Vi fick, om än lite motsträvigt till ett möte, och på förhand fick jag tydliga direktiv om att samtalstiden var begränsad till femton minuter. Det saknades även intresse från ledningens sida att ha andra kritiska röster i rummet. Så, jag avböjde att kalla det för ett samtal, eftersom det är opassande att avsätta femton minuter till en genusfråga. Det kändes inte så välvilligt menat från ledningens sida, för att uttrycka det milt.

Anna Siekas Englundh är initiativtagare till den namninsamling som har skapats för att behålla humaniora på Högskolan i Gävle.

Bild: Fredrik Björkman

Vad som sedan händer på det korta mötet är att rektor behöver förtydliga inför journalisterna att hon också är feminist. En mening jag själv aldrig behövt ta till. Sen, berättar hon att det egentliga problemet inte är kvinnors möjligheter till en plats i det offentliga samtalet, utan att det finns för få män på campus! ”Var är männen? Vi har för få män på campus!”. För att citera rektorn korrekt. Och om man vänder på det, menar Ylva, är det inte obalanserat med så många kvinnor på Kommunikationsprogrammet ändå?

Då kände jag för att skrika, eftersom det svider till på en omfattande nivå när en kvinna förminskar en annan, men i stället riktade jag skriket inåt till solar-plexus. Ingen feministisk övertygelse vinner om jag som kvinna ballar ur och höjer rösten. För då får jag snabbt äta upp de orden och tillskrivs upprörda känslor framför logiska resonemang. Att trycka undan behovet av att skrika rätt ut för den feministiska kampens skull, är jag som kvinna van att hantera.

Annons

Annons

För att klargöra det hela ännu en gång och vara tydlig med vad jag vill säga, och för att Högskolans rektor inte en gång till kan välja att missförstå eller titta åt ett annat håll:

Offentligheten har sedan urminnes tider utgjorts av män. Män. Män. Män. Män.

Män har alltid haft en bekväm fåtölj i journalistikens värld, en soffa med prydliga kuddar i politikens och en renbäddad säng inom litteraturens, eftersom det patriarkala systemet ser ut så. Mäns röst har byggt världen vi lever i. Män har aldrig behövt be om, kämpa eller slåss för att få ta del av offentligheten som vi kvinnor har, eftersom de var offentligheten från början.

Och därför, Ylva, vore det bakåtsträvande ur ett genusperspektiv att stänga ner Kommunikationsprogrammet på Högskolan i Gävle.

Några veckor efter mitt möte med rektorn och halva ledningsgruppen på Högskolan fick jag veta att de faktiskt hade gjort något med min kritik. Men inte inför allmänheten, utan i ett slutet rum för människor med mycket makt. På mötet ville hon kommentera den bild som media har förmedlat om de nedläggningshotade programmen, eller som de själva kallar det internt: ”förnyelseprocessen”. Inbjudna till mötet var 80 av regionens främsta makthavare inom politik och näringsliv. På omvägar fick jag veta att jag varit ett samtalsämne. Jag fanns till och med på bild på den Power Point ledningen navigerade sig fram i samtalet med. Kommunikationsdirektören fungerade på zoommötet som en slags programledare i en mardrömstelevision och refererade min kritik medvetet missförstådd. Efter det vände han sig glatt till rektor, som vidare förklarade att studenten Anna Siekas Englundh nog har helt fel ändå. Anna borde nog vända på det och tänka att det är alldeles för få män på Högskolan inte tvärtom. Ylva resonerade vidare med mig på bakgrundsbilden, att Kommunikationsprogrammet kanske har problemet ”genus-obalans”.

Annons

Annons

Ja, vi är väl för många kvinnor som vill ut i det offentliga samtalet?

Högskolan i Gävles rektor Ylva Fältholm.

Bild: Fredrik Björkman

Här får jag återigen vägleda mitt skrik ner till solar-plexus området, och säga att det känns märkligt och lite obehagligt, att få veta detta i efterhand. Att få se bilder och klipp där jag och mina åsikter diskuteras i maktens rum. Jag menar, jag? En student på ett program i en skola som rektor säger sig värna om. Är inte respekten för, och lojaliteten med oss studenter det finaste en rektor kan stå för? Ska man verkligen som representant för en högskola, medvetet missförstå en students åsikt för att den kan förstärka sin maktretorik? I det rummet valde Ylva att prata om i stället för med mig, enbart för att vinna poänger och övertyga de människor som för henne är viktiga att samtala med. Jag var samtalsämnet på festen men jag var verkligen inte bjuden. Och ännu en kvinnas argument har blivit förvanskade, förminskade och söndersmulade i en taktisk process. Så grattis Högskolan, jag ser att ni verkligen bryr er om jämställdhetsfrågan.

Någon borde ta Ylva åt sidan och förklara varför det här inte är okej. Troligen måste det vara någon som har makt över henne, vem det nu är? Regeringen? Vem utser en rektor, vem anställde henne från första början? Kliv in och säg: nu får du gå till Anna och prata om det här i stället för att prata om henne på ställen där hon inte kan försvara sig. För som student på Högskolan i Gävle blir min fråga till slut: hur känns det att kasta sina studenter under bussen för att vinna politiska poänger på ett hemligt maktmöte? Där din kommunikationschef lägger upp bollen till dig, för att du till slut ska kunna sätta den rakt i mål?

Annons

Annons

Skulle ledningen ha valt att inte prata om mig inför politikerna? Låtit bli att där referera mina åsikter felaktigt för att sedan subtilt krossa dom? Självklart. De hade med respekt för sina studenter kunnat välja att inte prata om mig alls. Om Ylva Fältholm och ledningen värnar om skolan de styr över, borde studenternas integritet, även när vi säger emot, gå före att vinna politiska poänger. Och jämställdheten i regionen borde vara viktigare än att i slutna rum konstruera argument för en nedläggning med stora negativa konsekvenser.

Prata med mig som student, Ylva, inte om mig inför andra. Stå för den öppenhet en högskola ska värna om, även när du ifrågasätts.

Anna Siekas Englundh

Debattören är student vid Högskolan i Gävle och initiativtagare till den namninsamling som gjorts för att bevara humaniora vid högskolan.

Annons

Annons

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan