Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

Lilian Sjölund

ledare liberalKriget i Ukraina

Lilian Sjölund
När ryska björnen ryter enas finska partier – i Sverige fortsätter käbblet

"Tänk om Finland kunde vara ett föredöme även i det här avseendet."

Detta är en opinionstext.Tidningens hållning är oberoende liberal.

Brödra- och systerfolk. Sveriges och Finlands band stärks i krigstid, men patriotismen och den inrikespolitiska debatten skiljer sig. TTbild

Annons

"Vi måste titta på hur Finland gör. Återigen, det avgörs av vad Finland beslutar sig för. Otroligt viktigt att vi är eniga med Finland här."

Jag tror aldrig jag hört Finland nämnas så många gånger i en och samma halvtimme som när Ulf Kristersson (M) intervjuades i SVT:s 30 Minuter den 2 mars. Nato-medlemskap låg på bordet.

Partiledare Ulf Kristersson (M) talar med media efter partiledarsamtalen om Ukraina. Foto Stefan Jerrevång / TT

Det hör inte till vanligheterna att Sverige skulle se Finland som något slags föredöme. Om det inte handlar om hockey förstås. Svensken kan lätt kosta på sig lite högdragen styvmoderlighet.

Annons

Annons

Det har sina historiska förklaringar. Som så mycket just nu.

Efter att i 60 år pendlat över Kvarken till föräldrahemmet i Österbotten tror jag mig ha någorlunda kläm på hur historien påverkar folksjälen.

Pappa stred i Fortsättningskriget, i det finlandssvenska infateriregementet IR61. Inget jag kunnat höra om vid middagsbordet, då han dog när jag var tre år. Å andra sidan yppade han inte ett ord om upplevelserna från fronten, då när de stoppade ryssen. Men äldre bröder vet att berätta.

Jag tänker på det där när jag ser författaren och journalisten Lars Sund höja rösten mot ryska troll i sociala medier. Hans far blev sårad vid slaget vid Tienhaara, i samma IR61. Eller höja rösten, Sund blir så frustrerad att han lämnar Twitter. Propagandan påstår idag att Ryssland skulle ta Finland på två dagar. Stalin räknade med två veckor på sin tid. Det fungerade inte heller.

Sådana där diskussioner ska man hålla sig utanför.

Men de här berättelserna, att det finns någon i varje familj med erfarenhet av det ryska hotet, av stupade kamrater men också av en kamratanda som sett till att man själv är i livet, av vinterkrigskyla, av hunger och ångest – det formar nästkommande generationer.

Visst, stormiga diskussioner med mamma när man var ung. Varför kan inte Finland ta emot fler flyktingar? "Vi betalade tillbaka vår krigsskuld" var hennes ständiga svar. Hon som var tonåring och jobbade på café, när kriget bröt ut. Hon som visste allt om kaffesurrogat, en total brist på det mesta – om rysskräcken. Och om sorgen efter ett förstört Viborg ( som jag besökte tillsammans med henne, 50 år senare).

Annons

Dan Ekholm är ledarskribent på liberala Vasabladet i Vasa, Finland. Han har en gedigen journalistisk erfarenhet som både utrikeskorrespondent och pressråd på finska ambassaden i Sverige. (skärmdump från Vbl:s ledarsida)

Annons

"Finland är återigen den fria världens sista utpost".

Jag läser Dan Ekholm, ledarskribent på Vasabladet. Jag ringer honom lite senare för att höra mig för om det inrikespolitiska debattklimatet i Finland. Just när president Sauli Niniistö får audiens hos president Joe Biden i Washington och våra respektive statsministrar och utrikesministrar åker skytteltrafik till såväl Bryssel som London.

Bilaterala avtal sluts. Västvärlden är enig – det imperialistiska hotet stavas Vladimir Putin 2022. Och opinionsmätningar visar att såväl svenskar som finländare har svängt i Nato-frågan – majoriteten är för ett medlemskap.

"Jag är inte förvånad men djupt chockad." Dan Ekholm uttrycker en sorg över ett förlorat förtroende – krig är fred, sanning är lögn. Att det som man kom överens om efter 1944 inte längre gäller; retar vi inte upp ryssen får vi vara ifred. En framgångsrik strategi som fungerat tills nu. För som Ekholm frågar sig: Hur stort är det historiska ryska riket som Putin vill återskapa?

Ukrainarna är inte hjälpta av att vi slutar leva det liv de också hann vänja sig vid innan Putin ödelade deras framtid.

Finlands statsminister Sanna Marin (till vänster) och Sveriges statsminister Magdalena Andersson i samband med överläggningar i Helsingfors . Roni Rekomaa/Lehtikuva via AP

Bild: TT

Annons

Så vad gör vi i Sverige?

Gemene man bunkrar konserver och hjälper ukrainska flyktingar. Vi gör det vi är bäst på, ge plats åt människor i nöd. Mobiliseringen är enastående. Det är klart att vi är upprörda över bensin- och dieselpriserna, över att det tar så lång tid att få ett pass och de där elräkningarna som är en katastrof för vissa hushålls privatekonomi.

Annons

Varje gång man träffar en bekant och frågar om vardagen och krämpor så kommer något i stil med: Jag har varit tvungen att renovera badrummet på grund av en vattenläcka... men det är ju ingenting mot hur de har det i Ukraina.

Det är naturligt att förminska de privata, till synes futtiga problemen när människor slåss för sina liv. Men inte går det att tänka så hela tiden. Ukrainarna är inte hjälpta av att vi slutar leva det liv de också hann vänja sig vid innan Putin ödelade deras framtid.

Synsättet återspeglas dessvärre i svensk inrikespolitik. Det är den stundande valrörelsen som ställer till det för partistrategerna. Men går det att hålla en traditionell valrörelse i en exceptionell tid?

Sanna Marin och Sauli Niniistö, inte alltid såta vänner men inför ryska hotet står de eniga.(Markku Ulander/Lehtikuva via AP)

Men går det att hålla en traditionell valrörelse i en exceptionell tid?

Självfallet måste varje partis hållning till skolan, sjukvården, energiförsörjningen, äldreomsorgen, jobben, klimatet och bostadspolitiken klarläggas före september.

Annons

Men behöver vi verkligen ovärdiga kampanjer, knivar i ryggen, förminskande av enskilda politiker och rena lögner? Skrämmer inte polariseringen kring krisberedskapen mer än det ger politiska poänger?

"Fredsskadad" är ett uttryck att ogilla. Ekholm håller med och föredrar "låg krismedvetenhet", som en beskrivning av Sverige.

"För drygt tre veckor sedan hade vi också en inrikespolitisk debatt som handlade om statsskulden, bränslepriser och identitetspolitik. Allt är lagt åt sidan nu."

Finsk politik har samlats kring en fråga, det ryska hotet. Kategoriska fastlåsningar existerar inte. Till och med ytterkantspartierna har dämpat sig.

Tänk om Finland kunde vara ett föredöme även i det här avseendet.

Nästa artikel under annonsen

Till toppen av sidan
Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy