De senaste åren har skoldebatten handlat mer och mer om friskolereformen. Delvis finns det en logik i att man lyft uppenbara problem som uppstått i samband med reformen. Men låt inte vänstern förvränga debatten för det. Skolan har fler utmaningar än så.

Den svenska skolan står inför en lång rad utmaningar som kräver stora reformer. Ett kunskapstapp, som delvis kan kopplas till distansundervisningen, men som också pågått mycket längre än så riskerar att drabba både svenskt välstånd och ungas möjligheter att lyckas i livet. I stället för att ta i de frågor som kräver förändring går regeringen in och duttar i små detaljer. Förvisso har inte borgerligheten heller erbjudit ett mycket bättre alternativ. Från båda håll har ideologi stått framför realitet. Men inför valet förtjänar väljarna ett mer nyanserat perspektiv - från båda sidor.

Så vad är det den svenska skolan behöver?

Trots att det finns mängder av forskning som talar sitt tydliga språk om hur undervisning bäst bedrivs har svensk skola valt att gå i motsatt riktning. I läroplanen står det att eleverna ska vara med och planera lektionerna och få ett “reellt inflytande på arbetssätt och arbetsformer”. Men hur effektivt är det med detta elevinflytande? Det låter såklart fint men internationell forskning talar för att det är en ineffektiv metod att tillämpa i klassrummet. Elever tenderar att välja undervisningsmetoder som både är ineffektiva och som också leder till minimal ansträngning. Som de flesta vet så kräver lärande just det – ansträngning. Välutbildade lärare bör vara de som fattar beslut om hur undervisningen ska bedrivas på bästa sätt om man också vill nå bästa resultat.

Dessutom medföljer denna elevcentrerade syn på undervisning också en elevcentrerad syn på lärande. Läraren agerar i mångt och mycket som en passiv coach medan eleverna söker information på egen hand. Läroplanen tvingar indirekt lärare till att tillämpa denna typ av pedagogik genom att flertalet gånger betona vikten av elevernas egna kunskapssökande. Men även här talar den internationella forskningen ett tydligt språk. Lärarledd undervisning med tydliga instruktioner är det absolut effektivaste sättet för elever att lära sig på.

Men även som marknadsliberal måste man kunna anamma ett nyanserat perspektiv av vänsterns kritik mot friskolor. Problemet är dock inte friskolor utan strukturella problem i friskolereformen. Ofta har borgerligheten bemött kritiken med att friskolor presterar mycket bättre än vad kommunala skolor gör. Ulf Kristersson sa i en debatt att de sämst presterande skolorna i landet är kommunala. Det kan ur ett perspektiv anses vara sant. Men den amerikanska, konservativa opinionsbildaren, Jordan B. Peterson, sa i en intervju klokt att utbildningen generellt är densamma hos privata skolor som hos offentliga. Han menade i stället att skillnaden är att de elever som antas till privata skolor i mångt och mycket är högre presterande än de som går i de offentliga skolorna. Detsamma gäller Sverige.

Det finns stora skillnader i elevunderlagen mellan olika huvudmän vilket leder till att de får olika resultat. Det tar förstås emot för mig som liberal att citera en konservativ tyckare. Men genom det kösystem som många fristående aktörer tillämpar får de ett mer gynnsamt elevunderlag.

Vänstern vill i stället att skoldebatten ska handla om vinster men att förbjuda företag från att göra vinst är inget effektivt bot mot kunskapstappet. Det vore faktiskt ett stort slöseri att stänga bra skolor. Skolministern, Lina Axelsson Kihlblom, menar att det inte är något problem att förbjuda skolor från att göra vinst. Men det skulle leda till att vi endast skulle ha några få friskolor kvar. Vem kommer vilja investera pengar om man aldrig kommer få tillbaka dem?

Däremot borde även borgerligheten ge svar på hur man ska göra skolan mer likvärdig. De kommunala skolorna besitter ett utökat uppdrag som därmed också kostar mer att utföra. Att ösa på med mer pengar till den segregerade, kommunala skolan sägs från båda håll vara en lösning. Men då vi i dagsläget har en likvärdig skolpeng innebär det att det inte går att skjuta in några pengar utan att friskolorna blir berättigad samma ersättning. Av den anledningen behöver även borgerligheten inse att resursfördelningen mellan huvudmännen behöver justeras - utan att för den delen slå undan möjligheterna för fristående aktörer att driva skola.

Dessutom är skillnaderna inte bara stora inom kommunerna utan även mellan kommunerna. Rika och utsatta kommuner har helt olika förutsättningar till att finansiera skolan och den enda lösningen mot detta är att återinföra ett statligt huvudmannaskap. På så sätt får vi en likvärdig skola över hela landet.

Naturligtvis kommer politiken alltid att påverkas av ideologi och man ska inte sticka under stolen med att detsamma gäller liberaler. Men vill man att vi återigen ska få tillbaka vår stämpel som en kunskapsnation kräver det lite mer än så. Väljarna förtjänar en nyanserad skoldebatt.

Hannes Snabb

Utbildningspolitisk talesperson Liberala Studenter