Jag hade tänkt skriva om bildningsföraktet. Om de klyftor som uppstår när allt färre ser det roliga i särskrivningar. Eftersom de är det nya normala. Vi förstår inte varandra fast vi pratar samma språk. Jag hade tänkt nöta på om vikten av känna sin historia, förstå referenser och uttryck och ha tillgång till ett rikt språk. Om kanske lite om min stora kärlek till skiljetecken på rätt ställe. Surtanten skulle få gå loss i manegen. Det var tanken. Men orden behövdes på annat håll. Och surtanten.

Det är ett djupare förakt som upptagit mina tankar de senaste veckorna. Som ofta finns hos små människor med orimligt mycket makt. Det människoförakt som bombar skolor, sjukhus och förlossningskliniker. Människoföraktet samsas som regel mycket väl med storhetsvansinne och en grandios självbild. Dock inte med empati, sympati och förståelse. Därför underskattar de små människorna ofta de större människornas försvarsvilja och lojalitet med dem som står upp mot vansinne och utstuderad grymhet.

Mitt i tragiken ser vi det ukrainska folkets försvarsvilja, presidenten som vägrar fly och talar till världen bakom sitt skrivbord medan bomberna regnar. Hem i Gävle och Sandviken öppnas för barn som har rätt att vara barn, glasobelisken vid Sergels torg lyser blå och gul, ukrainska flaggor vajar utanför kommunhusen och den ryska centralbanken är utelåst. Hela den fria världen ställer sig upp för allas rätt att leva i fred. Hela den fria världen är beredd att ta strid. Det ger hopp om mänskligheten. Det känns även i en cynikers hjärta.

Det här – den oreserverade solidariteten – är resultatet av en liten mans övervåld. En förvånad liten man. För det här hade han sannolikt inte räknat med. Det här kommer att pågå en stund. Jag tror – även om jag bara är en enkel själ från Sandviken men ändå… – att det kommer att pågå tills pengarna och de köpta kompisarna har tagit slut. Det outsägligt, och onödigt, tragiska är att människor kommer att fara illa i väntan på det. Väldigt illa.

Men jag tänker att så länge ni finns – alla ni som inte flyr när skiten träffar fläkten, alla ni som ställer er upp och inte backar när någon sparkar neråt, alla ni som lyssnar på riktigt och tänker själva – så är det okej att ni särskriver lite emellanåt. Tack för att ni finns.

Så. Det var orden jag hade.

Sofia Kalmeborg