Personer med funktionsnedsättningar ska ha goda levnadsvillkor och kunna leva precis som andra. Tyvärr ser verkligheten ofta annorlunda ut. Till exempel är det sedan 1979 lag på att kollektivtrafiken ska vara tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Det torde inte finnas en enda buss kvar i linjetrafik sedan dess, ändå finns i dag bussar med höga insteg och busschaufförer som inte utbildats i hur ramper och liftar fungerar.

Funktionshinderspolitikens delar är kommunicerande kärl – men de hanteras alltför ofta i stuprör. Om regionen i sin kollektivtrafikupphandling inte ställer krav på bra och användarvänliga liftar eller att chaufförerna ska vara behjälpliga vid av- och påstigning, leder det till att människors självständighet minskar. Detta kan i sin tur leda till att någon som hade kunnat arbeta och betala skatt, i stället blir beroende av sjukersättning. En annan blir mer beroende av personlig assistans och en tredje klarar inte av att vara aktiv eller vårda sin hälsa, utan behöver mer sjukvård.

När tillgängligheten brister i kollektivtrafiken leder det också till högre kostnader för färdtjänst. I praktiken innebär det inte bara sämre lösningar för människor med en funktionsnedsättning, det blir även dyrare för skattebetalarna.

På måndag träffar Funktionsrättsrådet i Gävle X-trafik för att diskutera tillgängligheten på stadens bussar. Det finns också ett behov av en bättre fungerade färdtjänst, som både skapar förutsättningar och har regler med den enskildes bästa för ögonen.

För att hitta de bästa lösningarna behöver vi gå från ett stuprörstänk till att se möjligheter och arbeta mer i hängrännor. Lösningar som samordnas och dockar i varandra blir bättre, och mer långsiktiga, för alla parter. Det är också så vi skapar en bättre och mer tillgänglig kollektivtrafik i Gävle kommun.

Helene Åkerlind (L)

Kommunalråd och ordförande i Funktionsrättsrådet