Jag vill nu lägga till ytterligare en kategori: de studentikosa. Dessa utmärks av ett antal, till synes olika beståndsdelar vilka sammantaget utgöra dess karaktäristika. 

Hjul, oftast fyra men understundom två, vilka som regel men inte alltid när kvällen den lider, äro rullandes.

Tuta, signalhorn, siren eller vuvuzele vars kapacitet och hållfasthet kontrolleras med jämna och ojämna mellanrum.

Förare, en självklarhet i sammanhanget men dessa oomsjungna hjältar tarvar uppmärksamhet då de för sitt uppdrag uppvisar diverse, specifika särdrag. Allt eftersom dag går mot kväll ses de se på tillvaron an med allt tommare blick. Något längtansfullt synes fylla deras sinnen och den vid sidan stående bjudes att göra sin egen tolkning av denna Weltschmerz. Går hågen mot det kontemplativa att njutna i tystnad?

Rör samman alla dessa ingredienser och framträder de studentikosa transportmedel som en dag om året briserar på våra gator. I vissa fall löst sammanhållna av silvertejp med ljuddämpare som ett av myndigheter opåkallat tvång. Oftast dock ekipage som likt pärlor blir ömt vårdade av pietetsfulla ägare. För en som aldrig rädes missbruka språket blir de riktiga glädjefyllda Richard Scarry-studentiokister. Så glad jag blir att de finns!

Fru Jonsson på Brynäs