Signaturen AH ondgör sig i GD den 11/7 över att människor inte kan skilja på frågeorden var och vart, där alltså var används vid frågor om befintlighet och vart används vid frågor om riktning. Så långt är allt väl. Men AH går ett steg längre och menar att rubriken ”Student fuskade – vart avstängd” är ett riktigt pinsamt övertramp.

Jag förstår inte hur AH menar att rubriken skulle ha skrivits? Menar AH att studenten redan var avstängd när han eller hon fuskade? I så fall handlar det om att tro att verbet vara (infinitiv: vara, presens: är, imperfekt: var, perfekt particip: varit) har något att göra med frågeorden var och vart.

Nej här handlar det om ett mycket mer flagrant fel från AH:s sida, då signaturen uppenbarligen inte kan skilja frågeorden var och vart, från verbet varda som, må vara ålderdomligt, närmast kan ses som en synonym till verbet bliva. Ordet finns redan i första Mosebok 1:a kapitlet, 3:e versen ”Gud sade varde ljus; och det vart ljus”. Nu kommer det här från 1917 års bibelöversättning och jag vet inte om det har moderniserats i senare översättningar.

Själv betraktar jag ordet varde som imperativ av verbet varda och vart som imperfekt (eller preterium som det visst ska heta numera) av samma verb. Jag skulle då, på en mer modern svenska, vilja skriva ”Gud sade må det bli ljus; och det blev ljus” alternativt ”Gud sade bliv ljus; och det blev ljus”. På samma sätt skulle jag ha skrivit rubriken om studenten som fuskade, på följande sätt ”Student fuskade – blev avstängd”.

Så, lär dig skilja på frågeord och verb innan du kritiserar andra.

Sven–Erik Lundberg

professor emeritus i maskinteknik