Som jägare är vi alltid en kollektivt utsatt grupp från både kritiker och aktivister. Det vore dock på sin plats om dessa faktiskt hade täckning för det man "påstår" om bland annat oetisk jakt.

Till exempel säger man att jaktlagens paragraf 27 är tandlös, vilket är helt felaktigt påstående och ytterst missvisande eftersom varje jägare har en skyldighet att "snabbt avliva vilt" och att vi dessutom är hårt påpassade om detta i marker.

Annika anser att detta inte är "preciserat", men alla jägare som genomgått utbildning vet exakt vad som avses. Vidare uppräknas ett antal jaktformer som Annika anser vara "oetiska".

Frågan man då kan ställa sig är, att samtliga jaktformer är godkända av såväl Länsstyrelsen och även Naturvårdsverket. Vi jägare utför endast de av dessa myndigheter fattade beslut.

Vad gäller jakt i hägn, är dessa starkt reglerade av Jaktlagen 1987:259 samt Jaktförordningen 1987:905.

Vad gäller fällfångst, är det Naturvårdsverket som har beslutat om vilka fällor som är godkända för respektive viltart.

Vad gäller grytjakt finns det två huvudsyften, dels att kraftigt begränsa dvärgbandmaskens utbredning och även att komma till bukt med mårdhunden, som inte tillhör den svenska faunan. Den är även en vanlig smittbärare för såväl rabies som dvärgbandmasken.

Slutligen kan det konstateras att vår djurskyddslagstiftning är hårdare reglerad än vad vården om gamla människor inom äldreboenden är.

Per-Åke Ericsson

mer än 50 år i skog och mark samt examinator