Jag minns inte att det varit lägre nivå, större aningslöshet eller mer ängslighet tidigare valår.

De extrema längst ut på varsin kant är inget alternativ men de ingår ändå i soppan och är dessvärre ofta de som plockar poäng när resten vacklar, svävar på målet eller helt enkelt tramsar bort medborgarnas helt rimliga rätt till en seriös debatt. Jag älskar förvisso trams. Mycket. Men kanske inte som huvudinriktning för Sveriges framtid de närmsta åren.

Att vänsterpartiet har svårt att stå för sina kommunistiska rötter – trots att deras eget ungdomsparti ogenerat önskar sig ett kommunistiskt samhälle – är ju inget nytt. Påven har en lustig mössa. Men att partiledaren Nooshi Dadgostar inte kan förklara kommunismen och knappt ens socialismen när hon får frågan i en intervju känns ändå som en tappad haka. I min värld borde varje niondeklassare ha en grundläggande kunskap om de stora politiska ideologierna. Visst längtar man lite efter Lars Werner ändå? På ett extremt ickekommunistiskt sätt.

Johan Pehrson försöker göra sig folklig genom att tramsa och äta korv och kebab varhelst han dyker upp. Moderaterna ser nu resultatet av att sälja sin själ till Sverigedemokraterna i stället för att våga satsa på egen integritet och stå för något. Sverigedemokraterna å sin sida kämpar hårt med att tvätta bort sina egna rötter och har fortfarande mindre rumsrena kopplingar. Det är inte helt lätt när partiets förtroendevalda – trots ultimatum från Jimmie Åkesson – vägrar ta avstånd från kriminella mc-gäng. Ändå är de de mest vana och övade populisterna. Något som kanske ger dem de flesta rösterna om en vecka. Hur hamnade vi här? Diskutera i små grupper. Så skriver vi ned det ni kommer fram till på post-it-lappar som vi sen kastar bort.

Ebba Busch må ha blivit portad från Elle-galan men är ändå drottningen av aningslösa uttalanden. Google hennes namn tillsammans med aborträtt, Pride, poliser och påskupploppen. Annie Lööf står på sig i sin ovilja att samarbeta med Sverigedemokraterna och är till och med villig att steppa över till det röda laget. För det har hon fått utstå en hel del både eventuellt rimlig kritik men även orimligt hat. Det hedrar henne å ena sidan. Å andra sidan kan man undra vad som händer med hennes partilinje.

Magdalena Andersson jobbar på sin landsmoderimage men har en bit kvar att vandra innan Merkelstatus. Hon ska ta tag i så mycket; segregationen och gängkriminaliteten. Utan någon märkbar analys eller något tydligt resonemang. Men mycket faller under kategorin ”helt oacceptabelt”. Jag hade så önskat att hon stod kvar och tydliggjorde det där om Somalitowns. För jag vill tro att jag förstår vad hon menar, men jag vet ju inte. I stället dör debatten när någon blir sur och agerar i affekt, som Göteborgspolitikern Saida Moge Hussein, som avgick.

Jag hade velat höra om varför Magdalena säger så där, varför hon tycker det är dåligt med Chinatowns och Somalitowns och varför Saida inte tycker att vi ska prata om dem. Om hur vi ska få ett Sverige där ingen grupp mår dåligt av en annan. Kan det vara så att vi genom att inte ta i en rätt het potatis bygger ett samhälle där människor klumpas ihop i parallellsamhällen som både är trygghet och fängelser?

I stället har vi hamnat här. I låga påhopp och kränkta avhopp. Den rimliga debatten är död. Ändå behöver vi förstå vår samtid och vad som lett fram till att vi står här nu. Så hur gör vi? Vem vill räcka upp handen och rädda den här sörjan. Hör gärna av dig innan nästa söndag.

P.S. Om jag har glömt att hacka eller häckla något parti så är det för att jag helt enkelt inte orkade mer.

Sofia Kalmeborg