Det grönskar i växthuset i Hagaparken. Det är sen tisdagseftermiddag och kafét är stängt – men där är liv och rörelse. SPES Hofors, stödgruppen för de som förlorat anhöriga i självmord, förbereder kvällens samtalsträff.

– Vi har haft några träffar men det här är första gången i växthuset. Det är jättesnällt att vi får vara här, vi ville gärna ha en öppen och mysig lokal, säger Caroline Hodin.

Samtalsgruppen startades i kommunens regi innan pandemin och hade tidigare sina träffar i kyrkan. När samordnaren gick i pension riskerade träffarna att upphöra.

Då klev Caroline, Matilda och kompisen Sara Sjöstrand fram. Alla tre är efterlevande till personer som gått bort i självmord, och gruppen har haft stor betydelse för dem.

De bestämde sig för att fortsätta i ideell regi och koppla gruppen till SPES, riksförbundet för suicidprenvention och efterlevnadsstöd.

– Att förlora en anhörig i suicid är en speciell sorts sorg som inte går att förstå om man inte har varit med om det själv. Det är klart att nära och kära kan stötta också, men det blir på ett annat sätt att prata med andra som vet exakt vad man går igenom, säger Caroline.

– Det stämmer. Och så finns den här känslan av att belasta andra när man alltid vill prata om det här, även om ens närstående inte upplever det så. Här behöver ingen känna sig som en belastning, vi är ju här för att prata om det här, säger Matilda.

Det handlar alltså inte om expertterapi utan om gemenskap och medmänsklighet.

Alla drabbade är välkomna. Det spelar ingen roll vilken kommun man bor i. Det spelar heller ingen roll om man har släktband till personen man förlorat, en vän är också en anhörig.

Om man vill prata är gruppen ett tillfälle att göra det – oavsett om förlusten har hänt nyligen, eller för länge sedan.

– Och man behöver inte prata alls om man inte vill. Det går bra att komma hit och bara lyssna, säger Caroline.

Träffarna börjar alltid på samma sätt. Deltagarna tänder ett ljus talar om vem de tänder det för. Sedan brukar de ta en runda där alla som vill berättar var de tänker och känner just den här dagen.

– Sedan fikar vi och pratar. Ibland har vi förberett ämnen, ibland någon aktivitet, ofta är det fritt samtal, säger Caroline.

– Och man ska inte tro att vi alltid är ledsna. Vissa gånger är vi det, andra gånger är vi glada och har jättekul, säger Matilda.

De de tycker båda att det är viktigt att det finns en grupp lokalt i Hofors. För kommuninvånarnas skull, men det finns fler poänger.

– För vissa är det en trygghet att kunna gå hit och känna igen folk. Andra tycker att det är jobbigt och vill hellre åka på träffar på en annan ort. SPES har grupper i Gävle och Borlänge också – kanske finns det människor där, som hellre kommer hit, säger Matilda.

Framöver ska träffarna hållas en kväll i månaden. Det går bra att komma oanmäld eller, om man föredrar det, kontakta SPES Hofors innan – hur du gör det ser du i faktarutan.

Man behöver inte vara med varje gång utan kommer och går som man vill.

Allt Matilda, Caroline och Sara vill är att erbjuda andra det stöd, som de själva upplever i gruppen.

– Tyvärr kommer det behövas. Jag känner en otrolig tacksamhet för den här gemenskapen, samtidigt som man önskar att den inte behövde finnas. Vi önskar ju att vi inte behövde vara med i gruppen, heller, säger Caroline.