Om det är gängbrottslighet, annan brottslighet eller om pojken var på fel plats vid fel tillfälle. Men det gör ont i mitt Sandvikenhjärta. Och i föräldrahjärtat. I ett större perspektiv har vi alla låtit det här ske. En 16-åring som blir ihjälskjuten är aldrig en isolerad händelse.

Lilla Sandviken har så länge varit långt ifrån stökigheterna i stora Malmö och Göteborg och på många sätt även längre bort än de 20 minuterna det tar i bil från det växande stöket i Gävle. Visst, det händer saker i Sandviken också, men mest har det hållit sig inom ramarna för ett begränsat sammanhang som inte märks nämnvärt i majoritetssamhället. Som inte dödar 16-åriga fotbollskillar. Tills nu.

Sandviken är förvisso ett brukssamhälle. Det tog mig lång tid att se att det fanns ett ”vi och dom” i den värld av stark kulturskola, bandy, fyra högstadier och två gymnasieskolor jag växte upp i under ett 80-tal fullt av möjligheter. Jag såg det först efter att jag som vuxen flyttat härifrån. På Jernvallsskolan, där jag gick, blandades ungar från alla områden och förhållanden.

Mitt Sandviken var ändå en bra och trygg plats att växa upp på. Det var trots allt hyfsat lätt att navigera tillvaron. Det fanns inga cykelvägar som var farliga eller som vi inte drällde runt på. Vi visste att vi skulle undvika killen med kniv, att vi skulle backa en och annan klasskompis som hade det tufft hemma och att det nere på stan fanns en blottare som brukade stå i närheten av Försäkringskassan.

Att någon av oss skulle kunna bli ihjälskjuten fanns inte på någon av våra kartor. Dagens kartor är annorlunda. I dag är hela Sverige långt mer uppdelat än vilket brukssamhälle som helst. Våldet och skjutningarna slår hela tiden dystra rekord. Jag vet inte om några Tidöavtal eller vallöften kommer att kunna vända den här atlantångaren. För en 16-årig pojke från Sandviken spelar det inte längre någon roll.

Det jag vet är vi ofta fastnar i symptomen i stället för att se den större kontexten. Vår så kallade integrationspolitik har skapat ett massivt utanförskap som bygger på inställningen att saker nog reder ut sig själva om vi bara ger det tid. Som föräldrar som låter ungarna leka med tändstickorna så att de lär sig. Det är inte så jäkla noga. Inte med skolan heller. Eller att vi har gäng som drivs som företag och ungar som ser knarklangare som ett rimligt yrkesval. Vi kan ställa krav för syns skull men för att ingen ska känna sig kränkt så löser vi det med att prata en stund. Förväntningar och konsekvenser låter så hårt.

Jag är så less på det ängsliga och otydliga. På att det inte är så jäkla noga. För jo; det är så jäkla noga. Den här inställningen är grunden till vår fullständigt skitkassa integrationspolitik. Ängslig, otydlig och svensk. Eller bara ansvarslös och feg. Integration är komplext, skitsvårt och tar tid. Vi har alla – precis alla – ett ansvar om vi vill ha ett samhälle där alla ser sin del i helheten och att det måste finnas balans mellan rättigheter och skyldigheter. Där vi inte vänder bort blicken för det vi inte vill se. Där det inte finns skuggsamhällen där människor far illa. Men främst är det beslutsfattare och myndigheter som behöver kliva fram och dra i handbromsen.

Lägg av nu. Våra barn dör.

Sofia Kalmeborg