Det här är en artikelserie om de ungas liv i Sätra. Hur ser utmaningarna ut när segregationen tilltar? Vad görs för att förebygga att de unga hamnar snett och vilka är de som kämpar för de ungas Sätra?

Det är måndag och mörkret börjar lägga sig över Sätra. Marco har precis ställt fram en rad korv med bröd till barnen på fritidsgården Treffen. Vi går ut för att ta några bilder. Barn och ungdomar kommer fram för att ta Marco i handen och det märks att han vunnit deras respekt.

– Jag försöker vara den ledaren som jag själv hade behövt som barn. Positiv, glad, en som skojar och är nyfiken. Jag hoppas att de kan känna att de kan komma till mig för att prata. Jag vet hur det är att vara själv, hur det är att vara utanför.

Två dagar tidigare har en man skjutits ihjäl på Campus Sätra som ligger i anslutning till Paletten, lokalen där Treffens yngsta besökare hänger på vardagarna.

– Många av barnen bor nära platsen för mordet. Jag måste fortsätta och kanske göra ännu mer än vad jag gör i dag. Det går inte att förlita sig på att politikerna ska göra det ena eller andra, för jag som individ kan alltid göra något för området där jag bor. Jag hoppas att fler tänker efter och vågar vara den skillnaden som man själv vill se, säger Marco Benavides.

Han föddes på Gävle sjukhus för 29 år sedan. Sedan dess har han bott på Sicksackvägen i Sätra, förutom under tre månader för fyra år sedan.

– Det kändes väldigt konstigt, vilket kanske låter lite fjantigt. Men jag förstod då att det är något i Sätra som får mig att vilja komma tillbaka. Jag fick jobbet på Treffen och har varit här sedan dess.

Hans pappa från Chile och mamma från El Salvador kom till Sverige i mitten på 80-talet. Både mostrar och mormor bodde i samma kvarter där Marco och hans bror Rogelio växte upp med sina föräldrar på Sicksackvägen.

– Jag var lycklig. Det fanns verkligen ingenting att klaga över.

Men så kom dagen som skulle förändra allt för familjen. Marco skulle börja på sexårsverksamhet när hans mamma föll över cykelstyret i Rustabacken och slog huvudet i en sten. När hon vaknade upp efter att ha legat i koma var inga minnen kvar.

– Hon visste inte vilka vi var i början. Mina mostrar fick sitta med bilder och visa, så hon fick börja om.

Under tio år var det rehabilitering, mediciner och möten. Det blev skilsmässa och Marco fick se sin mamma kämpa med livet.

– Jag hade mycket ilska inom mig. Mamma var inte samma kvinna som innan olyckan. Den glada mamma som... hon förlorade luktsinnet, fick tinnitus, blev förtidspensionerad. Jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt hon hade det och på det två barn att uppfostra.

När det blev tyst i klassrummet fanns utrymme att tänka, vilket inte var vad Marco ville.

– Så jag blev klassens pajas, ville inte vara hemma och det ena ledde till det andra. Men samtidigt, även om det var tufft så kan jag uppskatta det i efterhand. Hade jag inte gått igenom det hade jag inte haft samma mindset som i dag.

Med sina erfarenheter från barndomen kan han nu hjälpa barn och ungdomar som är på glid.

– Jag har bränt mina fingrar men lärt mig en läxa. På så vis kan jag ha förståelse för vad de går igenom, kanske inte till hundra procent, men jag kan testa de verktygen som jag har fått.

Utöver Treffen deltar Marco i projektet Agera tillsammans, där han tillsammans med fältassistenter pratar med alla femteklassare i Sätra om våld.

– Som kille är det tufft att växa upp. Du ska inte visa känslor, inte gråta. Sådana mönster och beteenden vill jag kämpa emot. Plantera ett frö som så småningom växer till ett träd.

Sätras rykte har sedan många år varit dåligt. Efter mordet målas det upp nattsvarta rubriker och i Expressen berättade en anonym kille inom gängmiljön att det blivit mer normalt att vara kriminell än att inte vara det i Sätra.

En bild som inte Marco delar även om han ser många stora utmaningar.

– Vad händer med de här barnen när de går hem? Har de positiva förebilder? Har de syskon som gör dumheter? Det är enkelt att fastna i dåliga mönster och svårt att ta sig ur om man befinner sig i en negativ miljö. Lägger du ett ruttet äpple i en skål med tio mogna äpplen går det snabbt för resterande äpplen att ruttna.

När individer upplever ett utanförskap kan det bli problem, tror Marco.

– Till slut blir man kanske arrogant och bara kör sitt race. Man har så lågt självförtroende och känner sig varken hörd eller sedd i vårt samhälle. Jag kan tänka mig att det är vanligt. Är du psykiskt svag är du lätt att manipulera och plötsligt är du i en sits som är svår att ta sig ur.

Trots påståendet i Expressen har det varit ytterst få skottlossningar i Sätra, som är Gävles största stadsdel. Tidningen har tidigare listat de senaste årens skottlossningar i Gästrikland, 20 stycken sedan maj 2020. Utöver mordet är det bara en som varit i Sätra, i Rustabackens gångtunnel i augusti.

– Jag tror att det är väldigt svårt att ändra på de äldre idag, däremot de yngre i skolan. De behöver veta att det finns vuxna som de kan vända sig till i alla möjliga frågor. Även om vi är dryga och på dem, men i slutändan är det för att vi bryr oss om dem och vill att de ska få växa upp i en trygg miljö. Jag bor i den här stadsdelen och kan se att det börjar hända grejer, säger Marco.

Enligt ICA-handlaren Fredrik Rydberg har stöket minskat på Sätra Centrum. Det har blivit mindre skadegörelse i stadsdelen och de unga har fått mer sysselsättning på fritiden tack vare de projekt som bedrivs av fritidsgården, IK Sätra och kommunen. Mer om detta i kommande delar av artikelserien.

– Det hade kunnat kännas ensamt, men jag ser att det finns flera som bidrar som individer utanför sina arbeten. Det är viktigt! Jag försöker vända det till en utmaning. Allt från att fota för att sprida en positiv bild även fast jag vet att det finns negativa sidor, som det finns i alla stadsdelar. Finns det gott så finns det ont, säger Marco.

Men stadsdelens dåliga rykte har inneburit att fler med svensk bakgrund valt att dra sig undan, vilket fördjupat problemen med segregation.

– Det är synd, nu är svenskar en minoritet på skolorna. Blandningen behövs, men om man som förälder låter sig styras av sina fördomar bidrar man inte till det positiva. Hur utvecklas vi bäst egentligen? Jo, genom att få perspektiv. Jag tror att Sätra är det bästa stället att växa upp i för här får du sådana perspektiv. Det har hjälpt mig enormt mycket genom att jag får förståelse för de olika kulturerna som finns och deras tankesätt. I slutändan märker jag att det finns mer likheter än olikheter.

Marco minns första gången han som tolvåring blev hembjuden till sin vän Adam, som bodde i ett villakvarter på andra sidan av Sätra.

– Ingen av hans vänner dömde mig, det var bara helt naturligt. Då fick jag skämmas för mina fördomar om hur det var i svenska områden. Världens trevligaste föräldrar, än i dag är det kärlek.

Just blandningen är det han gillar mest med Sicksackvägen.

– Man ser så många olika typer av människor här. Bekanta från andra sidan av Sätra som cyklar igenom, stannar till och snackar. Höra barnen på somrarna springa runt, någon som pumpar musik från en balkong. Det är puls, det finns liv.

Det är dags för Marco att återvända till barnen där ute.

– Jag har att jobb här att sköta men det är inte 11-21 måndag till fredag utan jag menar att det finns ett jobb att göra i samhället här i Sätra. Jag vill att mina småkusiner ska få växa upp och känna sig trygga i en miljö där det inte händer sådana här saker som skjutningar, säger Marco Benavides.