Läs mer: Längst ner i artikeln finns en vinnarintervju med pristagaren Jan Erlandsson

Anna Jörgensdotter, Per Gunnar Evander, Stig Sjödin, Carolina Thorell, Bernt Olov Andersson. Sedan Gefle Dagblads kulturpris började delas ut 1955 är det många författare som har fått priset.

Men en författare är ingenting utan sina läsare. En bok kommer till i mötet mellan den fantasi som formar meningarna och den fantasi som skapar inre bilder under läsningen.

Gefle Dagblads kulturpris 2022 går i läsningens tecken.

Den korta motiveringen lyder:

“Jan Erlandsson gör någonting fint. Han ser till att det som skrivs också blir läst. För sitt folkbildande arbete tilldelas han Gefle Dagblads kulturpris 2022.”

Den längre motiveringen skulle jag vilja börja i receptionen till det gamla GD-huset på Hattmakargatan en vinterdag 2016. Det var då som Jan Erlandsson klev in och presenterade sin idé med förhoppning om att tidningen skulle vilja berätta om den för läsekretsen.

Sex år senare har Geflejuryn, som Jan Erlandssons idé döptes till, blivit en liten läsrörelse i Gävle. Inte så liten, förresten. I våras var de över 50 personer som var med och röstade fram sin egen vinnare av Sveriges Radios romanpris.

TV: Här prisas Jan Erlandsson under fredagskvällens invigning av litteraturfestivalen Gävlit

Idén med Geflejuryn, som Jan Erlandsson presenterade den där vinterdagen, är att ge mer uppmärksamhet till Sveriges Radios romanpris och därmed också uppmuntra till läsning av skönlitteratur.

Parallellt med att Sveriges Radios lyssnarjury har läst och diskuterat de nominerade romanerna, har en ständigt växande skara läsare i Gävle under Jan Erlandssons ledning också läst och röstat fram sin egen favorit till Geflejuryns vinnare. Ibland har de tyckt lika som Sveriges Radios egen jury, ibland har de haft en helt annan åsikt.

Läs mer: Se listan med samtliga pristagare från 1955

Jag har varit med flera gånger och bevittnat dessa slutomröstningar när två finalister har gått in i en sista batalj för att kora en slutgiltig vinnare. Spänningen brukar ligga i luften och alla sitter nyfikna och hoppas på sin egen favorit som vinnare. Röstningsförfarandet är mycket seriöst arrangerat, med hemliga röster och rättvisa förhållanden så att ingen av kandidaterna ska förfördelas. Omröstningen har också föregåtts av en slutdiskussion, och jag kan intyga att juryn inte är rädd att uttrycka sin åsikt. Positiva omdömen blandas med negativa, deltagarna får slipa på sina argument och den författare som inte förmår att engagera sina läsare och väcka reaktioner är chanslös.

Det som har varit lite roligt under dessa år som har gått sedan Jan Erlandsson den där vinterdagen klev in på GD är att jag själv har suttit med i romanprisets kritikerjury. Inte den jury av SR-lyssnare som till slut korar vinnaren, utan den jury av ett halvdussin litteraturkritiker som väljer ut de nominerade romanerna som lyssnarjuryn sedan ska ta ställning till. Därför har jag inte bara varit inbjuden till Geflejuryns slutomröstningar för att rapportera om dem, utan också för att intervjuas av Jan Erlandsson om hur juryarbetet går till och om att skriva litteraturkritik.

Från dessa kontakter med Sveriges Radio vet jag också att Jan Erlandssons arbete och engagemang är mycket uppskattat på radiohusets kulturredaktion, och en reporter från denna har också varit på plats i Gävle för att rapportera om Geflejuryns möten.

Vi möts ständigt av nya rapporter om hur läsandet minskar. Det är inte bara skolungdom som lockas mer av sociala medier och Youtube. Länken mellan författare och läsare har alltid varit viktig, men kanske är den viktigare nu än på mycket länge. Det kan vara en bibliotekarie, en mormor som köper böcker till barnbarnen i julklapp, en entusiastisk vän som drar igång en bokcirkel… Eller, som i Jan Erlandssons fall, en litteraturintresserad person som startar en bokcirkel via ABF för alla som vill vara med och läsa och diskutera.

Artikeln inleds med några kända författare från Gästrikland, och om vi tittar igenom listan med pristagare ända sedan 1955 hittar vi även många kända namn som ägnar sig åt andra kulturyttringar än litteraturen. Men Gefle Dagblads kulturpris är inte bara ett pris för stjärnorna. Det ska också uppmuntra dem som arbetar mer i skymundan med kultur, de som gör stora insatser för att även vi som bor utanför storstäderna ska ha ett levande kulturliv.

En sådan person är Jan Erlandsson.

Förresten, är det inte dags nu att Geflejuryn också får vara med och officiellt utse SR:s romanpristagare?

***

Grattis Jan Erlandsson, du är Gefle Dagblads kulturpristagare i år.

– Vad säger du, det hade jag aldrig kunnat tänka mig! Jag har faktiskt tittat igenom listan på tidigare pristagare, men aldrig har jag kunnat föreställa mig att jag själv skulle få priset.

När vi första gången träffades, när du kom in i gamla GD-huset och berättade om att du startat Geflejuryn, sa du att det var för att du tyckte att SR:s romanpris borde uppmärksammas mer. Hur har det gått?

– Det har varit ett ständigt ökande intresse. Deltagarna tycker om att läsa de här böckerna och diskutera dem. Förra gången var vi 52 stycken som var med och valde en pristagare. Nu har jag vanan inne också att organisera juryarbetet.

Har du någon egen favorit bland alla de nominerade romaner som ni har läst sedan 2016?

– Jag tyckte mycket om Sara Stridsbergs “Kärlekens Antarktis”. Jesper Larssons “Den dagen den sorgen” är en annan, som vi inte valde förra gången men som vann SR:s pris. Den boken är perfekt för bokcirklar.

Vad bör en sådan bok ha för att passa just en bokcirkel?

– Den ska väcka diskussion bland deltagarna, kunna tolkas på flera olika sätt. Oftast har det funnits någon mer experimentell roman som kräver mer av läsaren bland de nominerade, och då kan det vara bra att ha någon att prata med den om.

Ni verkar ha roligt när ni diskuterar fram vinnaren – och ha skarpa åsikter också!

– Ja, vi har verkligen roligt tillsammans, och det där lilla tävlingsmomentet ger det hela någonting extra. Åsikterna kan vara starka bland deltagarna och det är fint att alla vågar saluföra sina åsikter.

När jag har varit och träffat er har det varit en stark kvinnodominans i juryn, och redan första gången som vi träffades pratade vi om att det är svårt att locka män. Är det fortfarande lika svårt?

– Ja, men det är inte unikt för Gävle, så är det överallt. Förra året hade vi faktiskt en 7-8 nya män. Vi fick en ny manlig deltagare som bearbetade sin vänkrets och fick flera att vara med.

Vad har litteraturen betytt för dig i livet?

– Mycket. När jag har läst ut en bok stannar jag upp och funderar över var boken möter mig. Jag försöker att plocka in mig i situationerna och lära mig av personerna som jag känner släktskap med och som griper tag i mig. Sedan så njuter jag av språket.

Ni har kunnat möta flera av de pristagare som ni har korat också. De har kommit till Gävle efteråt, eller hur?

– Ja, flera har varit här. Aris Fioretos, Sara Stridsberg, Nina Wähä. Konceptet är “författaren möter bokcirkeln”. Nina Wähä var med när vi hade en programpunkt under Gävlit förra året. Nina sa att “det här borde alla författare få vara med om”. Att komma som författare och lyssna till en grupp människor diskutera boken.

Vem är du själv, när du inte leder Geflejuryn?

– Jag växte upp i ett småbrukarhem i Jämtland. Efter att ha studerat har jag arbetat som lärare i matematik och kemi och jag har också varit rektor. Matematiken var mitt stora intresse. Sedan kom litteraturen in i mitt liv. 2009 flyttade jag till Gävle från Ovanåker kommun.

För ett par år sedan flaggade du för att det kanske var sista gången som du ledde Geflejuryn. Hur känner du för det nu?

– Det är så roligt att vara med och se glädjen hos deltagarna, och jag får så mycket positiv feedback. Min fru Kerstin är med nu också och hon har tagit över det kreativa medan jag mer är organisatören. Så nog fortsätter jag något år till.