En livslång kärlekshistoria mellan en fotbollsmålvakt och hans spelarkarriär ska summeras. Det är lätt att utifrån se det som en tragedi att den ofrivilligt slutar när en uppåtgående resa precis påbörjats. Men trots att det gör ont för Tim Markström att tvingas lägga handskarna på hyllan så kan han inte se det som annat än ett lyckligt slut.

– Jag fick ändå vara med och ta upp min och min pappas klubb till superettan, säger han.

Tävlingsdjävulen blänker till i ögonen på honom.

– Men egentligen är vi inte klara förrän vi är tillbaka i allsvenskan och det hade jag gärna varit med på.

Egentligen känns det obegripligt när man ur målvaktsperspektiv ser på Gefle IF:s säsong.

Att Gefle IF släppt in minst antal mål och vunnit serien.

För Tim Markström har spelat hela säsongen med en smärta han knappt kan beskriva.

– Redan innan säsongen började uppmanade de mig till operation och vila.

Men det hade han ju inte tid med. Han ville ju vara med och föra GIF till superettan, så efter att ha dubbelkollat att knäet inte skulle bli värre valde han att satsa.

– De sa att inget skulle bli värre och att det var upp till mig att känna av hur mycket smärta jag tålde.

Redan på försäsongen smärtade det och en tidig nödlösning var att låta insparkarna tas över av Martin Rauschenberg.

– Jag klarade max två själv. Sedan gjorde det för ont. Jag tror ingen kan förstå den smärta jag har spelat med den här säsongen. Jag har inte sagt till någon hur ont det har gjort, inte egentligen.

Att Gefle IF under två år varit utan målvaktstränare, speciellt samma år man vinner ettan och spelar upp klubben i elitfotbollen igen måste ses som anmärkningsvärt.

– Det är konstigt. Katastrof skulle jag säga. Jag har varit väldigt arg över det. Det är väldigt oseriöst.

Det är Markström som hållit i målvaktsträningen, och kanske har det ändå varit tur i oturen.

– Jag vet inte om jag hade kunnat träna under någon annans ledning. Så ont har det gjort, träningarna har varit värst. Så på det sättet har det väl varit bra men det är klart att det ändå är konstigt.

Han kan egentligen inte svara på varför klubben inte haft någon målvaktstränare.

– Nej, men det har varit kul också, jag har bara försökt att lära Albin (Lorenz) allt jag kan.

Det har Markström gillat. Och han nekar inte direkt till att det vore ett drömjobb nu när handskarna ska upp på hyllan.

– Jag ser verkligen en framtid som målvaktstränare. Jag ska inte säga att jag är Gefle IF:s nya målvaktstränare, men det kanske kan bli så, det är inte omöjligt. De behöver onekligen en, jag har hintat att jag gärna är kvar där jag avslutade.

Visste du när ni spelade mot Umeå att det var din sista?

– Någonstans visste jag att om vi inte går upp var det definitivt. Det var väldigt roligt i år. Men jag har verkligen dolt min smärta. Jag har inte varit helt ärlig till Micke och laget hur jag mått. Men matcherna har ju gått bra, träningarna har varit jobbiga. När vi ändå vunnit har jag känt att det går.

Men när vardagslivet och framför allt livet som pappa drabbats hårt av smärtan försvann tvivlet.

– Det gjorde ont jämt till slut. Det är inte roligt i slutändan. Det blir ohållbart.

Han minns när det blev definitivt.

Sista utsparken mot Umeå när man säkrade seriesegern.

– Det gjorde så fruktansvärt ont. Det var som att knäet bara vek sig. Nånstans mentalt checkade kroppen ut, jag visste att det var min sista match för säsongen. Jag hade inte ens kunnat spela tio minuter till. Det blev en lättnad att det var över sen.

Efter det var han ner till Sophiahemmet och undersöktes.

– Jag hoppades på ett bättre svar in i det sista. Men då sa dom bara "men häng upp skorna nu, hade du varit min son hade jag aldrig opererat dig." Då blev det enkelt. Jag känner mig färdig.

– Jag kände väl redan där mot Umeå när slutsignalen gick att jag blev väldigt ledsen. Det var både glädjetårar, det var tankar på pappa och att det kanske var slutet. En av anledningarna till att jag kom till Gefle var ju att vinna, jag ville verkligen hjälpa dem till elitfotbollen igen. Att få lyckas med det är obeskrivligt. Än idag kan jag inte förstå hur vi gjorde den här säsongen.

Och de där tårarna på slutsignal summerade ett helt liv av fotboll, något Tim Markström haft i blodet genom pappa "Markan" sedan barnsben och att han nu fick sluta en cirkel.

Men hur i all världen har du tagit dig igenom den här säsongen med all smärta?

– Jag har tagit kortisonsprutor och haft alla skydd och värmehjälpmedel man kan tänka sig. Vissa matcher kände jag inget, det var skönt. Men ju kallare det blev desto ondare gjorde det. Det har ju synts att jag har haft ont.

– Jag har fått bra stöttning hemifrån, de är de enda som vetat hur ont jag verkligen haft. Matcherna har gått bra. Jag har pikat de yngre och skämtat om min ålder. Men jag vet inte hur jag har klarat det. Än idag slås jag av det, jag kan inte ens ta två löpsteg idag.

– Men det beror väl dels på min rutin men framför allt på att jag har en jävla skalle när jag väl är på plan. Jag har inte tänkt på knäet en enda gång förutom den där utsparken just mot Umeå. Det var enda gången jag lät mig påverkas. Då kunde jag slappna av.

Hans mantra genom säsongen var "bara nästa match, bara nästa match".

– Det gjorde ondare och ondare, mot Solletuna hade jag skitont, såklart mot Umeå också.

Ingen kan ta ifrån honom att det inte gick bra. För det gjorde det.

Men tänkte du aldrig själv att det kanske inte var bäst för laget att du skulle stå om du hade så ont?

– Jag har nog gjort min bästa säsong någonsin. Men jag har bara behövt tänka på mig själv och det jag är bra på. Rauschenberg har varit en viktig del i min framgång. Han tog mycket ansvar som jag har haft tidigare. Han, Oscar (Lundin) och Leo (Englund) har kunnat styra åt mig. Vi hade helt plötsligt en centrallinje med oändlig erfarenhet. Det gjorde allt enkelt för mig.

– Min vinnarskalle i kombination med ett bra lag underlättade för mig. Hela lagets målsättning var att släppa in så få mål som möjligt och alla har offrat sig för det målet.

När han själv lämnade besked på instragram att han avslutar karriären vällde det in kärlek.

– Det är så fint. Jag blir varm. Det är så mycket meddelanden som kommer in från pappas gamla medspelare och kompisar och mina gamla lag. Jag får så mycket minnen och historier. Det är en riktig kärleksboost.

– Man vet ju inte hur det är. Det krävs ju tyvärr att man slutar eller att något händer för att man ska få den här typen av uppskattning, det där lilla extra och den kärleken. Jag mår bra av den och jag blir superglad.

Såklart har pappa Anders, som 2019 gick bort i cancer, saknats på läktaren.

– Jag önskar jättemycket att han varit där och sett allt. Det hade varit så fint om han hade kunnat vara där, men jag vet att han var det på något sätt. Jag vet att han hade varit väldigt stolt.

Och här sluter Tim själv sin cirkel. Han verkar inte känna bitterhet över att han inte själv får välja när det skulle ta slut.

– Nånstans går det nog inte att sluta sin karriär på ett finare sätt. Många kommer att minnas det här länge, det hoppas jag. Jag är ändå uppvuxen på Strömvallen. Jag har varit med på alla pappas träningar och träningsläger. Som bollkalle har jag suttit där och haft GIF som mitt lag sedan början. Det är hemmalaget och det jag följt längst. Det känns fint att få ge supportrarna och framför allt mig själv en så fin avslutning.

– Det här är mitt lyckliga slut. Jag velade väldigt länge. Oavsett hur jag vrider och vänder på det så är det rätt beslut. Jag känner mig färdig.

Han hintar igen om målvaktstränarrollen.

– Sen får man kanske vara med igen på ett annat hörn...