Jag har jobbat på mer än en arbetsplats där förorättade själar tycker att de blir kränkta när de blir rimligt ifrågasatta för att de inte inser att någon faktiskt betalar för deras tid där. En likartad kategori människor missbrukar ordet näthat. Så jag känner mig manad att reda ut besticken lite grand. Sluta devalvera begreppen.

Jag fattar att Stockholm, i synnerhet den äldre innerstaden, inte har samma förutsättningar för snöröjning, att det inte finns samma beredskap som i Sveriges övre halva och att folk drabbas när lokaltrafiken lamslås. Men ändå; det är ju kul att retas. Vi lantisar är underdogs. Underdogs får retas och gör det dessutom bättre. Ta inte ifrån oss känslan att få äga en stund. Bjud på er själva en sekund. Att vi sedan hävdar att ni är inkompetenta; det är ju bara sant. Klart vi är bättre på vinter och snöröjning (och rätt mycket annat också) än ni. Precis som resten av världen (enligt min – förstås – helt egna empiriska forskning) är bättre på lokaltrafik och att SJ bara borde gå hem och lägga sig.

Att bli ifrågasatt är ju inte så mysigt för någon. Vissa bryr sig mindre, andra mer. Somliga ser det som en möjlighet att skärpa till sig lite. De som blir mest kränkta är ofta dem som får kritik det kanske ligger något i. Ordet näthat missbrukas ungefär lika mycket som ordet hjälte. Riktigt hat är farligt, ibland dödligt. Att inte hålla med någon eller gilla någons frisyr är inte hat. Det är åsikter, tycke och smak, ibland avundsjuka. Inte hat. Hjältar är människor som offrar eller riskerar något för någon annans skull eller för något större. Inte de som gör sina jobb (även om vissa förvisso är bättre på sina jobb än andra) eller helt frivilligt och opåkallat bestiger ett berg eller sju. Sen kan ju bedriften förvisso vara imponerande.

Kriget mot kroppen handlar om viktmobbing och fettförakt. Bland annat om läkare som säger att övervikt trots allt inte är så bra, vilket ju trots allt är deras jobb. Dessvärre är läkare ofta inte så pedagogiskt begåvade; några av dem är briljanta i sitt yrke men borde inte ha med vakna patienter att göra överhuvudtaget. Jag fattar att överviktiga kan känna sig stigmatiserade och att de i vissa fall faktiskt diskrimineras. Men man måste ändå kunna älska människor som de är och samtidigt inse att övervikt är skadligt, en folksjukdom. Jag har själv ett stört förhållande till min kropp, även ett rätt stort mått förakt. Men det hindrar mig inte från att se mitt värde (klart större än en stockholmare). Jag är inte min kropp; jag har en kropp. För mig är tjock bara beskrivande ord. Just nu är jag lite tjock. Och oerhört kompetent.

När vi devalverar ord som hat, hot, kränkthet och mobbning så devalverar vi också vittnesmålen från de människor som drabbats av det på riktigt. Som mellanstadiekillen som varje natt drömmer mardrömmar om rasterna på skolgården, kvinnor i Iran, homosexuella i Qatar och så vidare. Jag menar inte att jämföra olika sorters lidande, bara att vi måste se vad som faktiskt är det. Och nu väntar det största lidandet av alla. Julpsykosen.

Sofia Kalmeborg