Skådespelarna rörde sig efter väggarna runt hela klockan medan publiken snurrade med på läktaren. Genialiskt. När skådespelarna sprang åt ett håll och vi i publiken snurrade åt det andra hållet blev det en väldig fart i rörelserna. Otroligt bra.

Rolf Lassgård spelade Falstaff, Gustav Hammarsten då ganska okänd liksom Alexandra Rapaport spelade med. Jag hörde mig för om jag fick följa föreställningen bakom ”kulisserna”. Kulisserna var ju Gasklockans väggar. Skådisarna bytte scenkläder, hämtade andan och sminkade sig under läktaren som rörde sig hela föreställningen. Det var en enda stor loge kan man säga.

Vi kan det här nu, sa Lassgård, låt honom vara med. Då blev det så. Otroligt kul och spännande. Ingen blixt fick användas. Det blev Leican med ett ljusstarkt 35 mm objektiv som enda kamera. Det skulle vara tyst, publiken satt ju bara några decimetrar över våra huvuden. Det var trångt och en koncentrerad stämning. En av skådisarna var gravid och kräktes i en hink, en annan bröt armen i sista akten men spelade vidare. Stor dramatik på scen och i logen.

Bilden är tagen vid ett annat tillfälle utifrån när Rolf Lassgård, Falstaff, har dött och lämnar scenen genom att gå ut genom två stora järndörrar som sedan slår igen med en rejäl smäll.