Ännu ett år är förbi. Hur blev det? Har vi gjort nåt vettigt, blivit bättre människor, gjort något väldsförbättrande eller bara låtit tiden tuffa förbi och ytterligare närmat oss döden? Förmodligen mest det sistnämnda. Å andra sidan har vi en tendens att minnas det sämre mer än det som ändå varit bra. Ja, i alla fall jag då. Som den blödiga masochist jag är, frossar jag i melankolin, tänker på döden och livet. Jag är övertygad om att reflektionen och tillbakablickandet är ett mänskligt behov innan vi vänder blad och börjar om. Vi behöver ha nyårslöften att kunna bryta.

Jag gör bokslut och på ett personligt plan är mina siffror ändå långt ifrån röda. Jag har tak över huvudet, ett jobb jag älskar, de bästa vännerna (även om tiden till dem brister) och en familj jag tveklöst kan dö för. Och såvitt jag vet är jag frisk, om än onödigt julfryntlig. Det jobbigaste jag behöver stå ut med i mitt liv är mig själv. Jag är ju skitjobbig; bitter, tjurig och full av brister. Men jag tänker att renoveringsprojekt ändå kan vara charmiga, drömmen om det som kanske kan bli en dag. Ge inte upp hoppet om mig även om ni inte behöver hålla andan.

Jag känner mig oerhört ödmjuk inför hur små vi alla är inför livets nycker och omständigheter, där somliga av oss förskonas och andra inte. När kylan slog till för några veckor sedan satt jag i en varm bil med några av de som står ut med mig och lyssnade på ett radioinslag om människor som ordnade och transporterade hjälpsändningar till Ukraina. Till människor som förlorat allt och inte ens kan ta det mest basala för givet; värme, vatten, kläder, mat... Att inte ha en säng att sova i eller – för den delen – ens våga sova, inte kunna gå på toaletten, tvätta sig eller veta om ens närmaste lever. Att inte veta när nästa attack kommer. Jag inser att jag bara kan förstå till en viss gräns. För tryggheten vi lever i bäddar in oss i ett fluffigt filter.

Jag tänker på Emma, som under midsommarhelgen hade en glad sjuåring som lekte, levde och såg fram emot att börja i första klass, men som några dagar senare förlorade honom när han inte fick den vård han behövde i tid. Han hette Leon. Den här julen köpte hans föräldrar gravljus i stället för julklappar till honom. Jag kan bara förstå till en viss gräns, men vet att året som gått blev hans sista. Mitt hjärta går sönder lite när jag tänker på det, men jag vet att jag bara kan förstå till en viss gräns. För jag är inte Emma.

Det enda vi kan styra över när livet far fram och psykopaten i öst leker Gud är oss själva. Vi har alla ett val att antingen låta det bättre jaget eller det sämre styra. Vi har alla båda inom oss. Jag säger inte att det alltid är lätt, som när din treåring slänger sig på golvet vid godishyllan på Ica eller när din motmänniska kör 30 kilometer för sakta på enfilig vajerväg trots perfekt väglag. Men det borde vara enkelt att välja att inte göra världen sämre; att inte vara ett rövhål. Att inte invadera ett fredligt grannland.

Så, när du kan välja; välj ditt bättre jag. Världen behöver allas våra bättre jag. Var större. Var som Ukraina. Gott nytt, bättre år!

Sofia Kalmeborg