Tävlingen Gävlepiruetten arrangeras i Testebo ishall med uppemot 70 tävlande och är alltså den första som klubben har haft möjlighet att ordna på flera år.

– Det var nog fem-sex år sedan vi hade en tävling – men det är något vi önskat göra en längre tid. Det var ju varit pandemin och det har vi drabbats ekonomiskt av också. Därför blir det här jätteroligt, säger Sanna Pettersson.

Nu ligger det alltså förväntan i luften efter att ha legat på is så länge.

– Gävlepiruetten är en så kallad stjärntävling som är startporten till de lite större tävlingar. Här är det åkare från 8-9 år med upp till de lite större. Vi har själva 16 åkare med, säger Sanna Pettersson.

– Det här är inte bara en möjlighet att tävla, utan ger också annat. De äldre tjejerna är ju förbilder för de här mindre, men nu blir det en härlig mix. Det är härligt.

Där har ni den glatta uppsidan av sporten den här veckan.

Men konståkarna är också ett härdat släkte, mitt i elegansen.

Gävle konståkningsklubb är föreningen som hela tiden får söka sig till träningstider där de dyker upp.

Som den här veckan, när man måndag var i Jernvallens ishall, under onsdagen höll till på Brynäsvallen ishall och i Monitor ERP Arenas B-hall och sedan hade tider i Brynäsvallens ishall igen – och söndag har man återigen tider i B-hallen.

Och så arrangerar klubben sin tävling i Testebo ishall under lördagen.

Snurrigt? Ja, men också en vardag.

– Det är tufft att få istider här i stan. Vi blir ju tilldelade av kommunen. Det räknas efter en kvot, X antal tider per åkare i åldrarna sju till 20 år. Våra hobbyåkare och skridskoskola ingår inte, så de får träna på söndagarna när det finns mer tider.

Det här säger Sanna Pettersson med ett visst tonläge.

– Så här är det ju. Gävle är en hockeystad och alla ska få plats. Då är svårt att få istider. Jag vet, det är ju många hockeylag också, allt från barn och ungdom till elit.

– Samtidigt har det varit så här sedan slutet av 90-talet när jag började i föreningen.

Är det kollision mellan manlig och kvinnligt idrottande?

– Man vill ju inte tro det, men jag är rädd för det. Det är lite så man känner. De här tjejerna som tränar här brinner ju för konståkning, precis som grabbar brinner för ishockey.

– Samtidigt har vi bra kontakt med istidsbokningen på kommunen. Sedan får vi se vad de är villiga att göra.

Pettersson beskriver det också så här – i tydliga siffror.

– De här tjejerna som tränar här i kväll (vi är i Monitor ERP:s B-hall mellan kl 20 och 21) kan träna fyra timmar i veckan. I Uppsala som bara ligger en timme bort tränar motsvarande grupp elva timmar.

Det här gör också att Gävle konståkningsklubb letar lösningar på egen hand – med olika samarbeten.

– Sedan i höstas jobbar vi tillsammans med Brinka, Sandvikens konståkningsklubb, och har gemensamma träningar i Sandviken varje måndag. Det har blivit ett jättefint samarbete.

– Och vi har kopplat in lite dans också och har en danslärare en gång i veckan. Det är ett sätt att träna koreografi på mark också.

Trots de svaga förutsättningarna är det dock inget som slår av på energin i Gävle konståkningsklubb eller Sanna Pettersson.

– Visst, jag kan väl bli arg och frustrerad ibland.

– Men till slut, det här är ju så himla roligt. Att få hänga med de här barnen och ungdomarna och få göra ishallen till en trygg plats där de får vara sig själva.