Efter att ha läst det nya praktverket “Folkbiblioteket” över julhelgen tar jag en promenad för att inspektera bygget av Agnes kulturhus.

I början, när gamla Stadsbiblioteket revs och när aktiviteten satte igång i den byggrop som det nya kulturhuset ska resa sig ur, förde nyfikna steg mig ofta mot Slottstorget. För ett år sedan skrev jag till och med om att rivningen av Stadsbiblioteket var vårens show i Gävle, särskilt då pandemins nedstängningar fortfarande släckte lyset på våra scener. Men under månaderna som gick tröttnade jag när inte mycket såg ut att hända nere i gropen.

Så när jag nu tog mig en närmare titt slogs jag av att det faktiskt om bara ett år kommer att stå ett nytt kulturhus där, hur avlägset det än kan te sig när man blickar ner i detta öppna sår i stadsrummet.

Det är synd att inte Agnes hann bli klart till arkitekturskribenten Dan Hallemars och fotografen Bert Leanderssons Sverige-resa till 35 folkbibibliotek. Ett nybyggt bibliotek, som ska vara hjärtat i det nya kulturhuset, hade de sannolikt inte kunnat ignorera.

Nu var väl gamla Stadsbiblioteket i Böndernas hus redan rivet när de gjorde sin rundresa, men det var inte mycket med den tidigare biblioteksbyggnaden som hade gjort just Gävle till ett givet besöksmål bland de 1 080 folkbibliotek som finns i Sverige.

I väntan på Agnes kulturhus har Stadsbiblioteket nu inrymts tillfälligt i Gevaliapalatset. För att vara en nödlösning är det över förväntan. Tillfälliga, tillräckligt stora bibliotekslokaler så centralt i gamla Swedbank var inte något som vi hade kunnat räkna med (och där finns åtminstone en fördel med att det nu är näst intill omöjligt att fysiskt besöka en bank för den som så önskar).

När det tillfälliga biblioteket presenterades blev jag positivt överraskad av just den aspekten, och förtjust av att biblioteket fått ett så vackert yttre i Gevaliapalatset, men ett och ett halvt år senare börjar jag nu verkligen längta efter det nya Stadsbiblioteket i Agnes. Det finns för få ostörda platser att läsa på, tidskriftshyllorna är för tunna, de bokhyllor som har rymts är för få för att inspirera till ny läsning av sådant som man inte redan känner till, fler tycks använda lokalerna som värmestuga när de ligger vid Stortorget och det märks att ytorna inte ursprungligen har planerats för att fungera som ett bibliotek.

Kanske blir jag också lite mer kritisk – både till det rivna Stadsbiblioteket och den tillfälliga lösningen – av att se alla de bibliotek som Dan Hallemar och Bert Leandersson har besökt.

När det nya biblioteket/kulturhuset i Gävle planerades gjordes det studiebesök runt om i Sverige för att inspireras. Med denna bok hade de resorna kunnat sparas in. Dessa fotografier med korta men informativa och resonerande texter hade räckt långt för att skapa sig en bild av vad ett folkbibliotek kan vara.

“Ett bibliotek byggs i en tid och lever sedan vidare in i de kommande. De här byggnaderna, det har vi fått lära oss, är aldrig färdiga”, skriver Dan Hallemar i förordet till boken.

Det är inte bara de pampiga huvudbiblioteken som han besöker, boktempel som Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm eller det relativt nya Halmstads bibliotek som breder ut sig över vattnet, utan även de mindre i stadsdelar och småkommuner får ett besök. Närbiblioteken har många funktioner, men en viktig aspekt är att de visar att samhället bryr sig om områden i kommunens periferi eller om problemtyngda stadsdelar. I Gävle kommun har nyligen ett nytt närbibliotek invigts i Bergby.

Efterkrigstiden var den stora biblioteksboomens epok i Sverige. För den som har rätt blick går det att läsa av decenniernas gång i biblioteksbyggnaderna på samma sätt som man i klädmodets växlingar kan se exakt från vilket decennium eller till och med år ett foto är taget.

En tanke som jag slås av under läsningen är hur det kulturpolitiska läget för tillfället bevisat det okloka i att placera stadens nya bibliotek i anslutning till stads- och förvaltningshuset, som den dåvarande Alliansen i Gävle planerade innan den sprack. Jag syftar på hur kommunpolitiker inte bryr sig om armlängds avstånd utan i detalj lägger sig i bibliotekens programverksamhet och försöker stoppa misshagliga programpunkter (som sagostunder med drag show-artister).

En tendens som jag tycker mig se i fotografierna – och jag hoppas att jag har fel! – är att det är glesare mellan bokhyllorna på biblioteken i dag jämfört med för två-tre decennier sedan. Tekniska lösningar och samarbeten (i Gävleborg det utmärkta Helge-samarbetet mellan länets bibliotek) har tillgängliggjort litteraturen för den som vet vad hen letar efter, men en viktig aspekt med biblioteken är att bara kunna strosa runt och låta sig inspireras av själva mängden litteratur.

Behoven i ett bibliotek ändrar sig med tiden och biblioteken måste naturligtvis läsa av tidsandan och förnya sig. I dag verkar exempelvis behovet av studieplatser vara större än någonsin, när trångboddhet och en brist på offentliga samlingspunkter i övrigt har ökat.

Jag tittar förstås med extra nyfikenhet på biblioteken av Nyréns arkitektkontor, som har ritat Agnes, exempelvis Linköpings bibliotek. Avskräckande exempel på arkitektur finns också, som Norrköpings betongbunker.

För alla med intresse av folkbiblioteken som institution i det svenska samhällsbygget kan denna bok varmt rekommenderas. Dan Hallemar låter i sina texter nästan biblioteken samtala med varandra när han under sin resa får nya referenser och kan jämföra det ena biblioteket med det andra. Och Bert Leanderssons bilder är inte ett stelt, kliniskt arkitekturfoto utan här ryms inte bara människor utan också en känsla av att det är den stökiga vardagen och inte en uppstyrd verklighet som kameran har fångat.

“Välkommen” är det ord som har varit mest vanligt förekommande under deras biblioteksresa. Alla skyltar och hälsningar från personal som bjuder in. Som säger att alla är välkomna. Det är fint.