När vi oväntat blir ifrågasatta blir vi arroganta på ryggmärgsreflex. Fortsätter frågorna blir det ofta en mumlande floskelfest. För vi är eventuellt även bäst i världen på otydlighet. När de lagar och regler vi ofta skryter om används på oväntat sätt eller till och är skadliga blir det dålig stämning. Och dålig stämning kan vi helt enkelt inte hantera. Så vi skriver tvättstugelappar eller ber om ursäkt för vår yttrandefrihet till diktatorer. När ett barn dör för att en förälder inte kunde vägras umgängesrätt duckar vi och håller vitnande tummar för att vi ska kunna gömma allt bakom sekretessen. När vi ändå ställs mot väggen står vi inte för nånting, allra minst för barnet. För det är fint och självklart med ett barns tillgång till båda föräldrarna. Och sen tog tiden slut för fler frågor.

Jag var tolv år och på familjesemester i Paris när jag för första gången insåg att ”arroganta svenskar” var en grej. Mina föräldrar hade varit svenskt otydliga för att de ville vara snälla mot en konstnär i Montmartre som genast började skissa på mitt porträtt efter det han uppfattade som ett ”Kör! Du verkar vara jättekompetent. Det ser vi på alla dessa teckningar av svårmodiga clowner och kvinnor med märkliga proportioner”. När vi släntrande vidare efter att artigt ha dröjt oss kvar lite för länge förstod tecknaren att han slösat på både tid och inställsamhet. Och blev arg som matadoren i Tjuren Ferdinand. Hans rop om arroganta svenskar blev en signal till hans många kollegor. Ett helt torg av undertryckta konstnärsdrömmar skrek på oss. För att vi korkat och sorglöst traskade vidare som om inget hade hänt. Även om jag minns att vi förvisso småsprang lite. ”Suédois arrogants!” Och på samma arroganta sätt tänkte jag att ”jamen jag förstår ju! Tänk att jag kan franska också.”.

Vi har en skola där lärare ibland inte vill förstöra stämningen genom att säga att något är fel, ibland vet de inte om det är fel eftersom allt liksom är rätt. Vi har Språkrådet, vårt högsta organ för språkvård, som inte vill förstöra stämningen och lutar sig mot devisen att man inte vill prata så mycket rätt eller fel längre. Hur ska någon annan kunna lära sig svenska när vi själva inte vet vad som gäller?

Jag tänker att Sverige på många sätt måste vara det svåraste landet att invandra till. Vi vill ha en fungerande integration och en mångfald där alla blir bättre av varandra och det är mysigt som i Ikeareklamen. Men i Ikeas mylla finns ingen tydlig bruksanvisning. Och eftersom konflikträdslan också är en paradgren är det inget som vill säga att det finns ett medborgerligt grundkontrakt som alla förväntas känna till. Lex kvarlämnat ludd i torktumlaren.

När ämnet är komplext och debatten polariserad vill vi inte riskera att bli placerad i fel ringhörna. Så vi släpper loss flosklerna och mumlar till det otäcka lugnar sig lite. Vi kan alltid testa att be om ursäkt också, vi behöver inte nödvändigtvis veta för vad. Bara gör det! Eller så kan man förväxla ödmjukhet med att skamma sig själv. Minns ni när Mona Sahlin försökte gjuta olja på vågorna i en turkisk tidning? Hon sa att hon inte hade någon uppfattning om vad som är svensk kultur och att vi nog bara är avundsjuka på andra kulturers identitet och historia medan vi bara har midsommarafton och sådana töntiga saker.

Jag tänker inte vara en suédois arrogant här och låtsas att jag sitter på en lösning till ett svinsvårt problem. Men jag tror att otydlighet och arrogans inte är en kombo som hjälper. Ett välmående integrerat samhälle måste, tror jag, bygga på en känsla av medborgarskap och tillhörighet där alla ser sin del och omfattas av samma rättigheter, skyldigheter och konsekvenser. Där det finns en förståelse för att vi alla kommer ur och rör oss i olika kontexter, men att förväntningarna på oss ändå är desamma. När vi är överens om den grunden behöver vi inte ställa traditioner eller grupper mot varandra. Eller be om ursäkt för den yttrandefrihet som väldigt många kämpat hårt för. Även om den används för syften vi inte gillar.

Sofia Kalmeborg