Man minns Ricko i för stor tröja och med den skarpa blicken genom de tjocka glasen. Man minns också hans inre: en varm, vänlig medmänniska som med försonlighet såg svagheter och tillkortakommanden. Hos sig själv och andra. Man blev sedd, man blev lyssnad till. Ett samtal med Ricko innehöll urskillning och tystnad. Och så fnisset åt allehanda i livets tragikomedi. Sådan var han.

Efter uppväxten i rådmanshemmet i Vasastan och akademiska studier blev det ett yrkesliv på folkhögskolor: Ålsta, Marieborg, Västerhaninge, Skinnskatteberg och teatrar: Teaterhögskolan, Norbergsspelen, Folkteatern i Gävle, inte minst Den stora vreden. Slutligen Vindeln. Vid viloplatsen invid älven kom hans eftertankar att samlas upp i ett långsamt skrivande.

Han blev en folkbildare med en ursprunglig ansats i kristendomen, han sökte en gudsnärvaro i den egna tillvaron. Han läste teologi, Mäster Eckehart, deltog i kväkarnas tysta gudstjänster och var samtidigt närvarande i den stora allmänneliga Kyrkan. Ricko ägnade forskartid åt folkligt berättande, gycklartraditionen, lekar och skrönor. En romantisk dröm om att finna tillvarons genuina själ i det enkla folkliga livet. Under sextio- och sjuttiotalen sammanföll det med den allmänna vänsterandan, men Rickos tänkande fängslades aldrig i klasskampsparadigmet även om han alltid stod upp för rättvisa åt de utsatta, i vår tid och i forna tider.

Likt Brecht ville han att teater skulle vara både skola och skoj. Från Brechts teaterestetik hämtade Ricko impulser till berättarteatern som blev hans stora intresse i svenskt teaterliv, en teater som förenar både berättelsens där och då och dramatikens här och nu. En teater med också berättaren närvarande och reflekterande i sin egen berättelse. I det mellanrummet kan man hitta på mycket.

Ricko intresserade sig för det förbisedda, det oansenliga och det skyddslösa. Om man bara avtäcker det hittar man ibland andligt guld. Ricko gjorde det.

Olov Rasch

vän och kollega