Det var inte alldeles självklart på den tiden att man kunde vara levnadskonstnär – två gånger nekade Televerket mig den titeln. Det var först efter att kompisen och journalisten Thomas Östrand på Arbetarbladet tyckte att det var en rolig historia och skrev ett reportage om mig med rubriken ”Varför får inte Larry vara levnadskonstnär, Televerket?” som det mäktiga verket ändrade sig. Nu var det egentligen inte så viktigt för mig att vara just officiell ”Levnadskonstnär”. Jag hade gått ut gymnasiet och låg i lumpen, och vare sig ”Korpral” eller ”Beväring” kändes riktigt som jag. Och eftersom jag ändå måste betala för utrymmet i katalogen så kunde jag ju lika gärna ha en titel.

Det är lätt att man glömmer bort i dag hur viktigt det fortfarande var med titlar på den tiden. Det är ju trots allt inte så länge sedan. Men i dag är ju vår identitet tack och lov inte lika starkt kopplad till vårt yrke – även om jag vet att det finns en stark och växande önskan hos många yngre att den där bromsvagnen ska kopplas bort fullständigt från livståget. I dag verkar trenden gå mot att ens identitet tvärtom är något man bygger upp efter kontorstid. Det pratas om att den stora ungdomsarbetslöshet som uppstod i samband med pandemi och nedstängningar blev den gnista som satte fyr på en – tycker jag – sund diskussion om behovet av ett yrke för att få en identitet. Sociala medier har i dag tusentals exempel på ungdomar som får frågan ”Vilket är ditt drömjobb?” och svarar ”Jag drömmer inte om jobb”.

Jag pratade aldrig med min pappa om meningen med vare sig livet eller jobbet, men jag kan inte tänka mig att han som ung rebell tyckte det kändes särskilt viktigt att en dag få en egen rad i telefonkatalogen där han kallades ”Verkstadsarbetare”. Inte för att jag tror att han såg ner på eller ångrade sitt yrkesval, men för att det helt enkelt inte sa särskilt mycket om vem han var egentligen. Jag vet inte om titeln ”Levnadskonstnär” sa så särskilt mycket om mig heller för den delen, men i dag kan jag ändå uppskatta att den då nittonårige Larry i alla fall tog striden med Televerket.

Och trots min bakgrund inom arbetsförmedling och yrkesvägledning tycker jag ändå att det är sunt att ungdomar i dag söker sin identitet någon annanstans än på jobbet. Den gamla floskeln ”säg mig vad du jobbar med, och jag ska säga dig vem du är” känns helt enkelt inte relevant längre. Jag gör inte anspråk på att veta vad som egentligen ger oss vår identitet. Och jag har absolut ingen koll på meningen med livet – visste jag det skulle jag givetvis skriva en krönika om det. Men jag är helt övertygad om att du aldrig kommer att hitta den på jobbet oavsett vilken titel du har.

Larry Forsberg

Låtskrivare och radiopratare