Skogsmaskinerna är väldigt dyra i inköp, dyra att använda, inte minst dieselkostnaderna är enorma. Bara att komma fram till arbetsplatsen med maskinerna är även det förenat med höga transportkostnader. När man får det klart för sig förstår man hur skogsägarna tänker.

Ett kalhygge är ingen katastrof. Efter att det legat till sig en tid händer det saker. Under tiden naturen omvandlar hygget till växande skog kan man passa på att plocka hallon, svamp och lingon samt att skogens invånare formligen badar i hur mycket mat som helst. Naturen tar successivt över samtidigt som skogsägaren planterar hela hygget. Efter sex sju år börjar man se ny skog komma upp och så är ett nytt kretslopp igång.

Staten får ta på sig ett stort ansvar, deras expertorgan Skogsstyrelsen gav tillstånd för ett antal år sedan att genomsnittsåldern på avverkningsbar skog fick sänkas bara för att gå skogsbolagen till mötes. Ordet kolsänka fanns kanske inte då men nu är det högaktuellt. Skulle den tänkta avverkningen få stå kvar tio femton år till är det till stor hjälp för klimatet. Då behöver inte deras tjänstemän avlysa stora områden som ska sparas för framtiden.

Nu har granbarkborren i granskogar dykt upp, men det är ett annat gigantiskt problem som etablerat sig i landet på grund av klimatförändringarna.

Det ena problemet avlöser det andra