Det är väl något som har urholkats genom åren men förr var det så att Melodifestivalen var ett "borgerligt påfund" och den vänstermiljö som den svenska proggen frodades i var själva motkraften. Uje Brandelius är sprungen ur det senare men när Melodifestivalen kommer fram till deltävling 2 i Linköping ska han upp på scen.

Än så länge verkar han ha kontroll på händelserna.

– Det mås bra. Jag trodde att det skulle vara totalt kaos och total stress från januari till mars. Men jag upplever det inte riktigt så, jag tänker att jag har koll på läget.

– Vi har haft möten och repetitioner... Men det är ändå på en nivå som är hanterbar hittills. Men nästa vecka då tänker jag att det är dygnet runt, då åker vi till Linköping och bara köttar.

Hur blev det så här egentligen? Man ser dig inte som en melloartist.

– Man kan säga att det är en kombination av i alla fall två faktorer. En är att jag för tillfället säger ja till nästan allt. Allt som jag tycker kan bli kul. Sedan har min manager, Elin, bra kontakter med mello – så hon hörde sig för om vi skulle skicka in en låt jag redan hade gjort och som jag tyckte lät lite mello. Sedan gav det ena det tredje och till slut så var jag med.

Till SVT har han beskrivit sitt bidrag "Grytan" som "en berättelse om matlagning, humörsvängningar och konflikthantering. Men mest är det en låt om kärlek.”. Viktigt är att det inte är en låt som skrevs med Melodifestivalen i åtanke, utan att det bara blev så.

– Jag vet faktiskt inte om jag hört någon sådan låt i mello tidigare. Det känns kul att bryta lite ny mark.

– Den går i medeltempo, lite medium rare sådär, och den får nog kallas för ballad. Men jag har ju ingen Sarah Dawn Finer-pipa så jag jobbar med det jag har och det är att skriva text och musik. Min röst kan nog vara den minst skolade rösten som någonsin satt sin fot på en melloscen.

Chanserna till avancemang i tävlingen ser minst sagt skrala ut på förhand. Det är bara Eva Rydberg och Ewa Roos bidrag "Länge leve livet" som bettingbolagen tror mindre på. Uje Brandelius tar det med ro.

– Jag är med i Linköping och sedan tackar jag för mig.

Men om du ändå slår an en sträng och skräller. Kommer det nästan kännas jobbigt då?

– Tja, alltså, konstigare saker har väl hänt. Donald Trump blev president. Jag och alla andra hade blivit sjukt, sjukt förvånade. Jag såg att jag stod i 126 gånger pengarna. Så om man satsar en tusenlapp blir det 126 000 tillbaka! Jag gick in med en slant.

Är det ens lagligt?

– Jag kan väl inte påverka något? Nej, det var ingen som sa åt mig att det var olagligt så jag chippa in en tusing på mig själv igår. Det är en resa till Thailand för hela släkten.

I höstas var Uje Brandelius ute på comebackturné med kultbandet Doktor Kosmos. Det blev bland annat ett stopp i stora gasklockan i gamla hemstaden Gävle och 4 av 5 i betyg i Arbetarbladet. Det mest slående med spelningen var ålderssammansättningen. De hade lyckats locka en ny generation unga.

– Det har varit det absolut roligaste med turnén vi gjorde. Det var våra gamla fans – och deras barn!? Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Hur fan har vi lyckats med det?

– 16-åringarna är våra kärnväljare. Vi skriver fortfarande låtar som ska vara som politisk vägledning för 16-åringar – och så har de den goda smaken att dyka upp på våra spelningar? Jag blir så jäkla tagen! Fasen, vi har en "following" på svenska gymnasieskolor igen. Har vi druckit någon slags evighetsbrygd?

Samtidigt var inte Gävlespelningen den allra bästa ur bandets eget perspektiv. I städer som Umeå och Göteborg var det högre tryck på biljetterna, konstaterar Uje Brandelius.

– Doktor Kosmos har alltid bara flugit till 80 procent i Gävle. Vi fyller liksom inte gasklockan. De fans som finns vill jag inte förringa men det är något med Gävle. Jag tror att det är mer av en arbetarstad och inte så studentikost.

Uje Brandelius hade länge "en fot kvar i Gävle" men erkänner att den inte är kvar längre. Föräldrarna flyttade för 20 år sedan.

– Idag är Gävle lite mer som Västerås och Jönköping. Det är en stad.

– Jag är jätteglad att jag växte upp i Gävle och alla mina kompisar är från gymnasietiden. Det var då jag slutade skaffa kompisar, så hela min bekantskapskrets är från Gävle.

Skolgången gick från Brynässkolan till Storhagsskolan och Lillhagsskolan i Gamla Bomhus och vidare till Vasaskolan på gymnasiet.

– Det är nu först på senare år som jag fattat att Gamla Bomhus är ett industriområde i princip. Åker jag runt i Bomhus idag och tittar förstår jag att det är ett bruk, med brukslängor, bruksanställda och en stor jäkla fabrik. När jag växte upp var det bara normalt – "alla har väl en stor fabrik runt knuten?".

– Men jag hade väl både kul och lite tufft. Jag var en del utanför. Både jag och mina intressen och mina föräldrar var lite eljest sådär.

Jag gissar att du kom mer till din rätt på Vasa.

– För mig var gymnasiet en enda stor utandning. Man hittar likasinnade och kommer på att "man får ju vara så här". Det känns tråkigt att säga det, man borde kanske säga något annat för att verka livsglad, men de där tre åren på Vasaskolan – det var mina bästa år i livet. Det var så mycket som var spännande och nytt, hela världen bara öppnade sig.

Det är sju år sedan som Uje Brandelius fick mardrömsbeskedet. De där skakningarna i vänsterhanden berodde på den obotliga sjukdomen Parkinson. Han vände det till något positivt. Berättelsen om resan fick namnet "Spring Uje, spring" och blev till musik, en föreställning och trippelt guldbaggebelönad film. Han har hittat en väg att hantera sjukdomen.

– Det är medicin. Och en attityd till livet. Det här fick jag. Det finns mycket, mycket värre bajsmackor man kan få. Min bajsmacka är hanterlig just nu i alla fall.

– Jag har fått ändra inställning till det där med att säga ja till allt dock. Jag har sumpat några projekt jag inte riktigt hann med och upptäckt att jag är rätt långsam på att göra saker. Jag har alltid sett mig själv som en doer, mycket verkstad och lite snack – men nej. Jag behöver lång tid på mig men i slutändan blir det väldigt bra, utan att låta för skrytsam.

Jo, men det har blivit guldbaggar och hela köret ju.

– Ja, och då tänker jag att jag nog ska ta mig den tid som behövs. Jag har lite grand varit en kvantitetsperson tidigare men försöker nu skruva till mig själv till att bli en kvalitetsperson istället.